att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 sep. 2011

Vad är litteratur?, Ulrika Kärnborg

Det var en snilleblixt Ernst Billgren fick när han för ett par år sedan lanserade sin bok Vad är konst?, som sedan ynglat av sig i en handfull andra böcker med liknande frågor. Så innan konceptet börjar bli helt uttjatat kan det vara lika bra att hoppa på tåget medan det känns någorlunda fräscht, och det gör jag med Ulrika Kärnborgs bok Vad är litteratur och 100 andra jätteviktiga frågor (Bokförlaget Langenskiöld).

Kärnborg kan tyckas synnerligen lämpad att ta itu med just denna bok, då hon är något så sällsynt som en litteraturkritiker som lyckas skriva bra romaner. Hon tar frågorna på allvar, men inte på för stort allvar heller, utan behåller en lite lagom lekfull inställning.

Bokens idé är att lansera ett kort och ett långt svar (liksom alla frågor borde besvaras på det sättet), och allra bäst fungerar tekniken när Kärnborg lite spefullt låter bli att svara, utan vänder frågan mot ytterligare frågor. Då påminns man att arbetet med litteratur inte har så värst mycket att göra med att hitta svar: frågorna är viktigare, och de allra bästa frågorna förpassar svaren till återvändsgränder.

Det handlar om marknadsvillkor, om inspiration, om kritiken, om litteraturen som en besatthet. Kärnborg vet att somliga ridåer mår bäst av att inte skingras. Det kan vara därför jag gillar henne som kritiker: inte enbart för att hon har ett gott läsöga, utan för att hon är lojal mot den nödvändiga mystiken, att hon vet att Tegnérs motto att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta är en dunkel tanke.

En bok av det här slaget är förstås inte uttömmande: den förklarar inte sitt ämne. Nej, jag kan inte för mitt liv hävda att jag nu vet mer om vad litteratur är, men det är en bok som fördjupar och nyanserar ämnet. Kärnborg hittar vackra exempel. Däremot tvivlar jag lite på att råd till aspirerande författare kan vara annat än suspekta, därför att det inte finns någon allmängiltig (gen)väg. Men hon är rättfram och klarsynt mer än kategorisk och tvärsäker: hon upprätthåller alltid ett utrymme för ett ”å andra sidan”.

När hon däremot skriver om Charlotte Brontës galna kvinna på vinden (tredje våningen, om man ska vara pedantisk), och hävdar att 70-talets forskare ville se henne som en symbol för 1800-talets kvinnoförtryck, förenklar hon. Snarare sågs hon av Gilbert och Gubar som ett exempel på den aggressiva potential som finns hos kvinnan – hon är en del av Jane – en destruktiv livskraft som man måste förhålla sig till och komma överens med innan man har växt färdigt som människa, för att hitta balans för att undvika att bli för hjärtnupet god.

Kärnborg är ömsom rolig, ömsom allvarlig, och även om jag ibland vill ge mig i polemik med henne handlar det kanske mest om en avundsjuka: jag önskar att jag hade skrivit boken själv. Ibland svamlar hon till det lite väl mycket, kanske, men hittar oftast fram till en slags logikens gläntor, som när hon exemplifierar att en av författarens viktiga uppgifter handlar om att säga överraskande saker, något också Kärnborg lever upp till tillräckligt ofta för att jag ska tycka att jag har behållning av boken, som väl också fungerar som ett slags uppslagsverk, med ideliga påminnelser om varför litteraturen är en viktig komponent i våra liv.

3 kommentarer:

  1. Hur är man när man är för hjärtnupet god?
    Blir förbryllad av din beskrivning av Mad woman in the attic, men det var å andra sidan länge sedan jag läste Gilbert och Gubar.

    K.E

    SvaraRadera
  2. Ja, alltså god som i dumsnäll, att man kan bli utnyttjad: man måste ibland bita ifrån, ungefär som Lilla My lär Ninni i "Det osynliga barnet". Men inte heller släppa fram för mycket av aggressiviteten, det är bara destruktivt, som för Bertha Mason: man brinner upp av det.

    SvaraRadera
  3. Här finns en intervju i En bok En författare. Intervjuar gör den gamle miljöpartisten och Elin Wägnerfreaken Birger Schlaug http://urplay.se/164825

    SvaraRadera