Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

20 feb. 2011

Karin Boye, Margit Abenius

Margit Abenius skrev 1950 en biografi över Karin Boye, lät den heta Drabbad av renhet, men den pocketutgåva från 1965 som jag har heter kort och gott Karin Boye, och jag läser den, imponeras av sak- och närkunskaperna – Abenius pluggade i Uppsala samtidigt som Boye – men kan också konstatera att boken är präglad av den tid som den skrevs i.

Dels märks det i grova kategoriseringar, som väl en nutida biograf skulle akta sig för: ”Karin störtade gråtande därifrån, som om förtvivlan bodde i hennes själ”, och dels i tidstypiska fördömanden av homosexualiteten, som får heta ”avvikelse” och ”deviation” (senare skulle Olof Lagercrantz kalla det för ”hennes sexuella perversion”).

Ändå är det en så värdefull bok, då den åstadkommer något som sentida biografier svårligen skulle klara av, och det är förstås den där närheten, som också finns i exempelvis Lagercrantz bok om Stig Dagerman och Gaskells bok om Charlotte Brontë – långt ifrån några exemplariska biografier, men ändå skapar de en förtrolighet, även om det sker på bekostnad av annat, något som inte riktigt faller in under begreppet distans.

Abenius, som var en av de första i Sverige som tog Virginia Woolf på allvar (men här förlägger hon Woolfs självmord till fel dag och fel månad), skriver som sagt stiligt och begåvat, även om jag undrar hur mycket av egendomligheterna beror på henne själv och vad som är tidsandans fel. Det som slår en nutida läsare är väl mest det högstämda tonfallet, som i sig får hennes text att verkligen borra ned sig i en förfluten tid, mer påtagligt än många böcker som är åtskilligt äldre. Alla tider har sina kuriositeter – tänk bara vad framtiden kommer att skratta åt oss.

Ja, Abenius tid var förtjust i överdrifterna i värdeladdade omdömen (”ingen kan väl betvivla att ...”, ”så har aldrig tidigare skildrats ...”, ”hon om någon måste ha förstått ...”), liksom en irriterande benägenhet att kora segrare, som om konsten blir en tävling, med prispallar, medaljer – fast, på ett sätt håller vår tid, med sina evinnerliga prisgalor, på att ge henne(s tid) rätt, att vi också ägnar oss åt denna värdemätning, men på mer subtila sätt.

Även om Abenius nogsamt försöker undvika att skriva en hagiografi gör hon ibland föremålet en otjänst med några överskattningar, som när hon frågar sig om ”någon annan av våra skalder har fångat mer av [naturens] sträva ande och innersta hemliga själ”. Nja, det är nog inte som naturlyriker Boye har sin styrka, vill jag påpeka.

När Boye vistas i Berlin i nio månader besöker hon ett av Görings tal, och gör Hitlerhälsningen – något som föranleder Abenius att agera Djävulens advokat, och får henne att måla in sina förklaringsmodeller i ett hörn som det är svårt att lämna – samtidigt som hon, Abenius, ändå förstår mekanismerna: ”det farliga är ju inte känslan själv, utan att förneka, undantränga och skämmas för sin känsla”.

Och jag tycker att Abenius läsningar av romanerna är bra, att hon verkligen har kloka saker att säga om främst Kris och Kallocain, men att dikterna inte får lika genomgående analyser. Boken innehåller också rikligt med citat, långa citat, från brev, noveller, och en rolig recension av För trädets skull, Boyes bästa diktsamling, skriven av en sur gubbe som klagar på den modernistiska poesin (recensionen skrevs av Knut Hagberg, då 35 år gammal: tråkigt nog hann han dö innan Tommy Olofsson i Svd återupplivade obegriplighetsdebatten).

En sak som saknas i Abenius bok är moderns alkoholism, som Camilla Hammarström i sin bok (1997) gör stor sak av – för stor, enligt brodern Ulf, som menade att Hammarström skrev ”överdrivet och osant” om modern. Hammarström gör å andra sidan fina läsningar av Boyes dikter, och hittar en parallell mellan ”Ja visst gör det ont” och Rilkes tionde Duino-elegi, vilket är intressant, inte minst med tanke på Hammarströms översättning av Rilke som utkom i höstas: men Abenius jämför också Boyes dikter med Rilke. Hammarström är generellt snål mot mot Abenius, och det är lite märkligt när hon jämför Kallocain med Kafka, utan att nämna att Boye inför skrivandet av Kallocain lånade en bok med noveller av Kafka (på tyska) av Abenius.

Inte heller förstår jag varför Hammarström påpekar att Abenius inte var någon av Boyes nära vänner, för det förtar inte intrycket av att den första biografin är välskriven och värdefull. Boyes mor skrev också ett brev till Abenius innan den döda kroppen hade återfunnits. Det stämmer inte heller att Abenius är enbart fördömande och nedlåtande mot Margot Hanel, kvinnan som levde tillsammans med Boye i sju år.

Abenius bok tillåter oss att följa författaren – Boye – genom studietiden, debuten som 22-åring, Clarté-tiden (som upppvisar vissa likheter med Woolfs Bloomsburygrupp), kärleksbekymren, ångesten, gråtattackerna (risken är att hon reduceras till den gråtande kvinnan), dödseroticismen, den verkligen livsfarliga förälskelsen i döden som präglade hennes liv. Kommer jag nära människan Karin Boye? Nja – det är som om Abenius ändå förlitar sig för mycket på personliga anekdoter, att hon borde ha varit (ännu) mer oresonligt osentimental när hon redogör för hur hon har upplevt den här besynnerliga, svåra människan.

6 kommentarer:

  1. Abenius bok är för många Boyefans en älska-eller-hata-bok. Många avskyr den för dess betonande av det halvt metafysiska och tragiska, för att den får KB att framstå som en mörk ängel, en hemlig kristinna och - anser man - klart mera gymnasial än hon var. Det handlar delvis om vem som ska få äga Boye, vem (och vilka rörelser!) som ska få identifiera sig med henne. Många lesbiska oxch feminister ser ju Boye som en ikon, en person man vill ha med sig i Pridetåget, Inget omnt om dem i sig, men en sådan hållning kan vara girigt reduktiv. Abenius å andra sidan är mån om att inte reducera hennes problematik till det sexuella. Jag har läst boken några gånger och tycker inte att man kan säga att Abenius föraktar hoimosexualiteten i sig eller vill tysta ner den, det är snarare att hon inte tematiserar den hårt som förklaringsmodell och -bas.

    Hon är fullt klar över att Boyes utbrytning från all konfessionell religiositet och från den gamla pliktmoralen 1921-22 har något at göra med hennes insikt om sin sexuella läggning och sin starka sinnliga känslighet (Boye måste ju ha uppolevt också ord, kanske t o m tankar som om de var sensuellt påtagliga och levande ting) men hon föredrar att beskriva detta litterärt snarare än utifrån idéer om sexuell marginalisring och sexuell identitet, vilket är modernt idag. Det finner jag fullständigt okej, det är till och med mer modernt eftersom det numera har börjat bli inne att se sex som en fråga om upplevelseklimat och synfält,. inte bara som de erfarenheter man gör av penetration och uttalad attraktion till ett eller flera kön.

    Och sedan var det förståst mysket svårt att försöka skriva närmare om Boyes sexuella livshistoria i en biografisk form i slutet av 40-talet. De närmast inblandade - Margot Hanel och Anita Nathorst - var döda och hade inte lämnat några vittnesbörd efter sig, Bang kunde man knapoast frågat även om hon visste att vännen karin var homo/bisexuell. Att ens nämna bestämda levande personer som "gaykompisar" till Boye måste ju ha varit känsligt - det hade varit lika med att outa dem i ett läge när homosexuallitet till helt nyligen hade varit straffbelagt och fortfarande av samhället sågs som sjukligt! Och Boyes familj och vänner var förmodligen också negativa till att ta upp det här. Gunnar Ekelöf som en gång blivit bedragen av Karin Boye fanns ju, men han är lindrigt sagt inte någon objektiv källa (han skrev en gång en artikel om henne till ett minnesnummer av Clarte´som illustrerades med en teckning där en kvinna snor en annan kvinna från en besviken man: det var ungefär vad som hade hänt honom själv i relation till Boye).

    Abenius bok är nog delvis rätt intutivt skriven, den ger ingen jämn belysning och många av de bästa avsnitten är essäistiska. Hon tolkar Boye och visst läser hon in sin egen brottning med andliga krav, men just därför fångar hon upp vad den nya tid som Boye tillhörde betydde. jag tycker mycket om det hon säger aom att Boye var verkligt beredd att leva öppet, utan visir och hjälm, och just därför sårbar i en tid när öppenhet var ett stort slagord men för de flesta just et slagord, inte ett tillägnat personligt krav. Där känns det plötsligt att Abenius talar rakt in i vår tid: det är alltid bsvärligt att ta sin egen tids djupaste ambitioner på fullt allvar, hela vägen.

    SvaraRadera
  2. När det handlar om Boyes självmord och den kris som verkar ha pågått ett tag innan dess så är Abenius svävande, hon har en del rätt oklara formuleringar om att Boye "försökte ta konsekvenserna av de förträngda elementen i sitt känsloliv /homosexualiteten? den hade hon ju knappast förträngt?/ men till sist stötte emot det omöjliga" men också om småstadsskvaller och ensamhet. Det finns ett ställe där hon tycks beröra något som kan höra till den direkta bakgrunden, det är när hon är inne på en av Boyes sista noveller, "Samtal mellan nygifta" som är en ironisk skildring av skvaller och hemlig svartsjuka. Hon antyder att den anspelar på något som nyligen hänt i verkligheten och på Boyes bild av detta, och det intressanta (som Abenius inte nämner, jag råkade klmam på det av en slump eftersom jag läst den volymen av Boyes skrifter) är att kvinnan i novellen heter Cilla.och nyligen har gift sig med en man, men i hemlighet har kvar känslor för en annan man. Abenius antyder att denne hemligt älskade är Boye själv i en förklädd homosexuell relation. Något år före Boyes död hade Eyvind Johnson gift om sig med Cilla Frankenhaeuser, tidigare vän med Boye. Karin och Eyvind som rivaler om samma kvinna, och Karin både upprorisk och med skuldkänslor över skvaller eller rykten som hon bpåde kan ha varit utsatt för och själv ha deltagit i? Kanske. Givetvis kunde Abenius inte skriva något sådant öpper 1950, även om hon kan ah fått höra rykten om Karin och Cilla.

    SvaraRadera
  3. Apropå obegriplighet: när Erik Lindegren skickade mannen utan väg till Bonniers 1940 blev den naturligftvis refuserad men en del rader reciterades också som dårdikter i förlagets korridorer. Något som renderade dem en uppsträckning från Artur Lundkvist när han kom på besök. :D

    Boyes intresse för Rilke under 30-talet var helt klart starkt, och hade hon överlevt krisen 1941 hade hon förmodligen också gått vidare med Hölderlin (som inte nämns av Abenius men som var aktuell bland yngre lyriker då och som måste ha legat nära för henne med hennes intresse för myter och för Grekland och Tyskland). Man kan bara undra hur Boye skulle ha översatt "Der Rhein" eller Mnemosyne" eller hur hon skulle ha recenserat Lindegren, Ahlin eller Dagerman.

    SvaraRadera
  4. Om känslan av närhet i tid och rum i biografier. Läste ett tag allt av Charles Dickens och gick sedan vidare till Elisabeth Gaskell, som kände och skrev för Dickens. Upptäckte att Gaskell fördjupade samhällsanalysen mer i sina romaner än vad Dickens gjorde. Ett nyktrare öga på klass och kön. Uppskattade det. Därför var det spännande att läsa Gaskells biografi om Charlotte Brontë. Fantasin går i spinn av att tänka på hur två så olika kvinnor diskuterade böcker, klädde sig i den tidens (fula) Victorianska klänningar och hade dispyter om hängivenhet över en kopp te.

    SvaraRadera
  5. Efter att ha lånat "Drabbad av renhet" på bibblan kan jag konstatera att novellen jag var inne på också kan läsas som om den syftade på Anita Nathorst och Ivan Bratt - Bratt var ju Nathorsts läkare och ibland hennes älskare under året i Alingsås, då hon gled mot döden. Abenius gör inte uttalat den kopplingen; man kan läsa in den - men jag har svårt att tänka mig att Boye så tydligt skulle karikera en man som hon levde inpå - hon var till och med inneboende i hans gård - och som var hennes bästa väns läkare, och sedan publicera det i en stor tidning (publiceringen kom dock strax efter hennes död, men novellen hade sålts våren 1941). Låter inte rimligt, då tror jag mer på att hon skulle kunna syfta på Eyvind och Cilla. Och Abenius sätt att skriva om novellen gör det klart att hon menar att det fanns en bestämnd situation bakom - hon skriver om "rivalen" som en bestämd levande person som Boye kände.

    SvaraRadera
  6. Magnus & Ingela, tack för alla dessa kloka saker, jag blir alldeles ... överväldigad.
    En sak: ja, kanske Boye hade trivts bättre under 40-talet. Nu vet jag inte om hon var så modernistisk som författare, men på något sätt var det väl först då som modernismen i någon mån slog igenom i Sverige, att idéerna fick fäste.

    SvaraRadera