att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 feb. 2011

Infans, Helena Granström

Jag brukar betrakta allegorin som en tvångströja för litteraturen, att den styr in tolkningen mot ett förutbestämt mönster, reducerar läsningen till att bli avkodningen av chiffer eller lösningen av ett definierbart problem, ett sökande efter facit.

Ja, men så finns det författare som den bångstyriga Helena Granström, som med sin fjärde bok på kort tid visar att hon tänker fortsätta med sina livsviktiga undersökningar av existensens betingelser. I Infans (Natur & Kultur) bildar allegorin en ram – dock ingen fixerad och fyrkantig anordning som låser fast din blick.

Omslaget med en hårt lindad förkrympt otäcking är hämtat från kitschfursten Odd Nerdrum, och leder associationerna till barnet, och berättelsen, som lånar drag av dramat, rör sig kring en familj – men att kalla dem för mamma, pappa, barn är att säga för mycket, då det mer handlar om mamma och barn, medan pappan är kulisstamparen, som hela tiden är på väg någon annanstans, bort från den stillastående världen. Det är kärlekens omöjlighet som gestaltas, tvångstankarnas rigida styrande av handlingarna, av känslorna, av orden som utsägs mellan de två vuxna, som hanterar sin förtvivlan med barnet som en inlindad puppa mellan dem, stum och fridlyst.

I sina tidigare böcker har Granström forskat kring kunskapen, att vi måste våga erkänna att vi aldrig kan äga den, att vi måste acceptera det ständiga ifrågasättandet, prövandet. Det är bara den som är (tillräckligt) kunnig som vågar tappa fotfästet, se vad som händer utanför de trygga banorna, de inkörda rutinerna. Här behövs nyare perspektiv, och det bistår Granström med, med sin intelligens och sin skarpa och unika förmåga att hitta nya infallsvinklar.

Det är böcker som är spännande och oförutsägbara, som verkar vara skrivna i och ur och från en annan tid: genre- och gränslösa verk. Hon fegar inte ur när hon går in i barnvärlden, när hon skriver sin orons bok – ja, alla föräldrar kan dela denna vånda, denna känsla av otillräcklighet, av grotesk beskyddarinstinkt (mamman i den här berättelsen är närmast psykotiskt vaktfull).

Så som Aase Berg har visat: barn är spejsade muppar, och Granström skriver med sin vrånga humor i denna anda av total ovisshet, där hon bevarar barnets integritet (hur skulle det se ut om vi började – förstå dem?). Skrivandet som pågående undersökning: som essän, den genre som kanske kan göra anspråk på henne som författare, essä som i försök – en analytisk kamp, en orättvis strid mot det som vägrar tillkännagiva sig.

Skulle vi försöka teckna en intrig, som om det vore viktigt: en kvinna skriver en avhandling om konst, och agerar mor åt ett litet barn. Fadern stampar som sagt mest i kulissen, en flyktig gäst som inte släpps in i kokongen av det föräldraskap som modern håller på att väva. En allegori: ja, med roller omöjliga att bryta, men också en allegori av performativt spel, i Judith Butlers mening. Den implicita faran ligger i upptäckten att föräldraskapet bara är en roll bland andra: att vi spelar förälder, att vi gör vad som förväntas av oss, att vi bara imiterar. Det är också en subtil form av allegori som Granström tecknar, där hon inte följer något program, men viktigare än så är att hon rör sig utanför det egna jagets snäva gränser, lyckas teckna något som angår. Kvinnan, modern, närs av sitt skrivartvång, ett maniskt ifyllande av anteckningsböcker, i ett begär att antingen uttrycka sig, eller att just försöka förstå det som förnekar tydligheten.

I boken tävlar lyckan med livet: ”Det är nog strängt taget inte meningen att någon skall känna lycka, att känna lycka är ett substitut för att egentligen leva”. Så himla typiskt! Att vara som mest äkta är att vara som mest falsk. Här blir det också en tävlan mellan det rationella och det oförklarliga, ett tema som Granström tidigare manifesterat i sitt bejakande av det kryptiska i den förtjusande udda Osäkerhetsrelationen.

Att läsa Helena Granström innebär att följa en poet i spåren, i ett språk som rör sig, som aldrig fixeras. Och berättelser om barn blir alltid skräckberättelser – och om skräcktemat inte kan identifieras beror det på att den inte är tillräckligt förlöst, att skräcken bidar sin tid (det här gäller också Astrid Lindgrens berättelser, kanske i synnerhet den skenbart idylliska Barnen i Bullerbyn). Det är fan ingen lek att vara förälder.

(Omslagsfoto Natur & Kultur; författarporträtt Mia Carlsson.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar