att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 feb. 2011

Angry old sod

I tv-programmet Faulks on Fiction (romanförfattaren Sebastian F.s program) sa Martin Amis nyligen att han inte tänker skriva en barnbok förrän han drabbas av en hjärnskada. Som vanligt blir det ramaskri, och Amis fortsätter gnugga händerna - en författare som inte behöver någon pr-apparat. Men det han säger är ändå vettigt: "the idea of being conscious of who you're directing the story to is anathema to me, because, in my view, fiction is freedom and any restraints on that are intolerable." Men det finns något okränkbart kring barn- och ungdomslitteratur, och något liknande håller på att ske med den omvärdering av deckarna som skett de senaste tio-femton åren, att det är där samhällskritiken sker, att det finns något mästerligt över våra värdefulla deckarförfattare. Jag skulle välkomna en diskussion kring hur barn- och ungdomslitteraturen bidrar till den intellektuella utvecklingen hos ungdomarna, på vilket sätt dessa böcker är så smart skrivna, och hur barns språkutveckling gynnas av Harry Potter- och Twilight-läsning, om det innebär att de ratar läsning av Flaubert och Borges. Mina försök att hitta något hållbart i genren ungdomslitteratur har varit nedslående, utan det har mest bestått av förenklade intriger och klichéfylld karakterisering. Jag tror hela poängen med ungdomsböcker är att det är en övergångsfas - inget man stannar i - och att man tjänar mest på att ta sig därifrån så fort man bara kan.

10 kommentarer:

  1. Håller med - målgruppstänkande är ruttet, eller: det är något som seriös, "vuxen" kultur bör hålla på en mils avvstånd, och som även böcker för yngre ibland bör ha en potential at överskrida. Att ställa vissa krav på sin publik är något helt annat, det är inte detsamma. Men nu lever vi ju i en på många sätt infantiliserad tid, och en tid när det blivit viktigt att ställa sig in hos sin publik och att ge den känslan av att "ni känner ju mig, vi hänger ju ihop ni och jag", och då blir målgruppsgaggandet naturligt.

    SvaraRadera
  2. Om man tar upp populärlitteratur som Harry Potter och Twilight kanske man inte ska ställa dem mot Flaubert och Borges. Inte består böcker som Därvarns resa av Mats Wahl, Torsdagsbarn av Sonya Hartnett, Lilla Asmodeus av Ulf Stark, Skuggan över stenbänken av Maria Gripe eller Vykort från Ingenmansland av Aidan Chambers av förenklade intriger och klichéartade karakatärer?

    SvaraRadera
  3. Du föraktar tydligen barn- och ungdomslitteratur så djupt att du inte orkar leta längre än näsan räcker. Då förtjänar du inte heller att hitta något annat än Twilight!

    SvaraRadera
  4. Jag håller nog inte riktigt med om en bedömning att 99% av allt som skrivs för barn och ungdomar skulle vara strunt, men om tyngdpunkten i det du säger ligger i att barnböcker och deckare som _genrer_ haussas på ett orimligt sätt så visst. Samhällskritiken i deckare är ju idag väldigt banal, och ibland är de r'ätt och slätt ganska unkna i sin bild av en hotad trygg medelklasstillvaro som berättelsen egentligen helt reservationslöst backar upp. Och banrböcker och deckare är ju också de slag av skönlitteratur som sedan länge säljer bäst.

    Det känns som att det snart kommmer att vara ett honnörsord (i vissa kretsar) att vara refraktär i förhållande till tidsandan, som Jan Myrdal brukade uttrycka det, alltså old-school. Eftersom samtiden sätter hög svansföring före kvalitet, stor byline före tänkande, identitet och grupp före rättigheter och plikter som gäller alla, bilden före ordet, säljvolym och varumärke före ett bra genomföryt arbete och festande före tänkande så är det ju självklart vilket man väljer om man vill kunna se sig själv i ögonen på morgonen.

    SvaraRadera
  5. Men jag säger väl inte att jag föraktar barn- och ungdomslitteratur, bara att det inte är något för mig ... Dåligt språk finns det åtskilliga exempel på även i vuxenromaner: det är bara dumt att generalisera. Att jag tog upp H.P. och Tw. - tja, jag har hört många förorda att JRR Tolkiens böcker ska tas på mer allvar, & det är väl också populärlitteratur? Problemet är - bland annat - att så många är så rigida och styrda av sin okritiska beundran, att de uppfattar ALLT som kränkningar, så om någon säger något negativt om låt säga Neil Gaiman blir det ett angrepp på denne som person, & ett bevis för elitism. Med sådan logik går det inte att diskutera någonting alls.

    SvaraRadera
  6. Uppgiven har jag stått i bokhandeln på jakt efter bra böcker till barn. Hyllor märkta med 9-12 år, tonår eller "unga vuxna" och fyllda med så torftig litteratur att jag inte kunnat köpa något, även om det varit kris. Hellre serietidningar än Sune. Men så finns det vissa böcker som knockar en ung själ lika väl som en gammal. Tack och lov för Barbro Lindgren. "Bladen brinner", "Loranga, Dartagnan och Mazarin". Eller hennes pekbok för vuxna "Titta, Max grav". Undrar just vad Martin Amis skulle sagt om den.

    SvaraRadera
  7. Jessica Schiefauers "Om du var jag" är kanske inte för alla, men det är den charmigaste och mest ton- och doftsäkra bok om unga tjejer jag läst sen Inger Edelfeldts "Juliane och jag".

    SvaraRadera
  8. Att det finns fina exempel, ja, det förnekar jag inte, jag har också läst Maria Gripe och Inger Edelfeldt med behållning: men varför kalla det för ungdomsromaner?

    SvaraRadera
  9. Jag kan inte låta bli att ställa frågan om det bara är masslitteratur som Twilight och Harry Potter som ska kallas barn- och ungdomslitteratur? Får inte kvalitetslitteraturen räknas dit? Sen är det problematiskt med genrediskussioner, jag vet, jag vet. I övrigt håller jag med om mycket det Magnus och du skriver.

    SvaraRadera
  10. Nä, det finns väl mer än H.P./Twilight, men dessa gigantiska succéer skymmer ju sikten, så att säga - detsamma kan sägas om en del popmusik, där så mycket handlar om att ha blivit omdiskuterat i vissa kretsar.

    SvaraRadera