att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 feb. 2011

Den skakande kvinnan. Eller, En historia om mina nerver, Siri Hustvedt

Författaren Siri Hustvedt håller ett minnestal till sin far, och märker hur kroppen börjar skaka. Men hon lyckas hålla talet, som om kroppen inte lyder hennes hjärna, som om den kopplats fri, blivit något som inte tillhör henne. Hjärnan intakt, kroppen utan styrsel, blir en annan - ”den skakande kvinnan”.

Detta är den fänglsande upptakten till Hustvedts senaste bok, Den skakande kvinnan, som bildar en blandning av självbiografi och patografi. Här ställs inledningsvis intressanta frågom om skillnaden mellan symtom och sjukdom – ja, vad det innebär att vara sjuk, att vara frisk: (vad) är normalt? Hustvedt själv är angelägen att tömma ut frågans alla möjligheter, en inställning man kan beundra henne för, tills man börjar tröttna på alla referenser och citat, även om beläsenheten imponerar.

Hennes anfall liknar epilepsi, men det blir aldrig utrett vad skakningarna beror på. Hon lider också av migrän, av ett slag som gett svåra hallucinationer – författares hjärnor är kanske av känsligare art, med epilepsin som en annan tänkbar orsak till skakningarna. Fantasi är också en slags sjukdom, och fantasi – inbillning – är också författarens arbetsredskap. Liksom minnet: ett av bokens finare partier handlar just om några utvalda minnen, som med kuslig skärpa framträder i fint skildrade passager. Enligt forskningen arbetar minnena dessutom i maskopi med fantasin, och blir mutationer, rekonsoliderade ögonblick.

Hustvedts livslånga studier i neuropsykoanalys kan alltså imponera, men hon blir lite väl långrandig och monoman. Vad det handlar om är nog delvis en jakt efter själen: hon föredrar psykoanalysen framför psykiatrins mer schematiska förklaringsmodeller (hon reducerar, möjligen lite snålt, psykiatrikerna till receptskrivare). Psykoanalytikerns arbete liknar i viss mån författarens, så det är inte svårt att förstå hennes sympatier.

Vad var det som skakade den där gången, och som senare fortsatt skaka vid några tillfällen? Hustvedt antyder att det kan ha varit en dold, outforskad del av jaget, något undertryckt som började kommunicera. En frustration som manifesterades. Något som försöker säga något. Men vad? Kanske sanningen. Eller Freuds das Es – engelskans Id, svenskans Detet: objektet som blir subjekt.

Boken innehåller flera olika förklaringsförsök, varierade perspektiv på problemet. En av dem innehåller dubbelgångarteorin, en annan att det kan röra sig om röster: också det är väl något av författarens välsignelse och förbannelse, där det kan bli svårt att hantera och urskilja vilka röster som tillhör konsten och vilka som tillhör schizofrenin.

Vi har inte ett intakt jag, menar Hustvedt, utan många instabila och vacklande jag, motstridiga i sina handlingar – både impulsivt och eftertänksamt. I den här diskrepansen finns utrymmet för det irrationella, det oförväntade. Hon visar också att det är en dålig analogi att jämföra den mänskliga hjärnan med en dator.

En av förtjänsterna med boken är nog att Hustvedt betonar vikten av den osynliga världen, att vi måste sätta större tilltro till det irrationella och oförklarliga. Snart blir man varse att hon inte heller vill mista något av det som hon har kunnat identifiera sig med, sin migrän, sina skakningar. Men när hon säger: ”Jag är den skakande kvinnan”, är det ändå bara halva sanningen – för den skakande kvinnan är den främmande i henne, den som finns utan att (helt) ge sig tillkänna.

Hon är ibland ganska rolig när hon använder sig själv som patient och sin läkare på samma gång (vore hon utbildad läkare skulle hon väl bryta mot yrkesetiken), kallar sin skakande del för ”den oregerlige sabotören”, sin ”Mr Hyde”, men menar väl snarare ”Miss Hyde”. Men hur mån hon än är om att bevisa sin lärdom förblir hjärnan ett mysterium, och något egentligt svar finns inte heller. Hjärnan är ingen maskin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar