att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 feb. 2011

Becoming Jane Eyre, Sheila Kohler

Att det är vanskligt med romaner som handlar om erkända författare visade Butter tar ordet nyligen, och även om jag inte håller med hans exempel (Coetzees bok om Dostojevskij, Mästaren från Sankt Petersburg, tycker jag nog tillhör ett sällsynt lyckat exempel), finns det all anledning att undvika alla dessa Ranelid om Dagerman, Brunner om Södergran, Odensten om Dickinson, Combüchen om Byron – ja, men säg den regel som saknar undantag, tänker jag, och tänker på hur både David Lodge och Colm Toíbín samma år skrev fina böcker om Henry James.

Nu har Sheila Kohler skrivit en bok om Charlotte Brontë, Becoming Jane Eyre, en roman som jag läser med förväntningarna sisådär halvhjärtat uppskruvna. Hon anstränger sig för att göra syskonskaran begriplig för oss, genom att lyfta ut dem från sin kontext, och ger dem våra gemensamma referensramar, så att vi inte ska undgå att känna igen dem. Hon har mildrat deras besynnerligheter.

Här har vi fina exempel på den som samlar ihop trådarna i efterhand, med efterklokhetens överblick. Hon skriver rakt över karaktärernas huvud, låter dem tala direkt till oss, ge oss ledtrådar och sammanhang, så att vi verkligen ska fatta precis allt. Mest av allt liknar Kohler en ängslig elev, ivrig att visa sin lärare att hon verkligen har gjort sin läxa: hon är också välsignad av både nämnde Coetzee och Joyce Carol Oates – av Coetzee har hon fått lära sig att det viktiga i ett projekt av det här slaget är att inte hålla sig för nära sanningen.

Nu vet förstås Kohler en hel del om syskonen Brontë, och det finns några fint skrivna partier. Men jag undrar hur en litteraturvetare kan katalogisera Charlotte Brontës läsning av romaner och där inkludera poeten Lord Byron. Tyvärr ägnas mycket utrymme åt rikhaltiga referat av intrigen i Jane Eyre, vilket väl om något är en överloppsgärning. Men även i övrigt redovisar Kohler kända fakta, återger vad som har redan har återgetts av andra. Här redovisas att systrarnas diktsamling sålde två exemplar, att Robert Southey dissade Charlotte i ett långt nedgörande brev, att Rochester skapades med en belgisk lärare som förebild – men det där med förebilder är en återvändsgränd, kan bara resultera i spekulationer.

Men det trista med romanen är hur Kohler normaliserar och stänger in Charlotte Brontë, och underskattar både vänskapen och konkurrensen mellan systrarna. Förvisso nämner hon att de inte alltid är sams, men det sker med någon slags käckhet, när det torde ha stimulerat dem, vässat dem. Partiet när Charlotte slutligen visar sin far manuskriptet till Jane Eyre visar ett nedvärderande av honom till en knarrig gnällgubbe som inte sett skymten av briljans hos sina döttrar (i verkligheten var han generös nog att låta dem läsa allt både i sitt privata bibliotek och i byns lånebibliotek, med undantag för modetidskriften Ladie´s Magazine).

Nu ska man kanske inte heller överbetona systrarnas ovanlighet, men att som här göra dem till helt vanliga människor blir bara konstigt: varför skrev de i så fall så märkliga böcker, så exceptionellt fantasifulla och banbrytande verk som hyllar gränslös fantasi och subversiva gärningar? Både Charlotte och Emily Brontë uppvaktade faran, vågspelet. Kohler sätter på dem säkerhetsbälten och slätar ut excesserna, som ändå är deras kännemärke, och vad som blir kvar är några smågnälliga förkrympta töntskallar.

I stället för roman blir det här en minibiografi, där Kohler ignonerar show-funktionen för tell-funktionen, och det är raka motsatsen till förlagan, romanen Jane Eyre. Hon är för angelägen att förklara allt, förlitar sig hårt på Lyndall Gordons biografi Charlotte Brontë: A Passionate Life. Men hon borde ha ansträngt sig att gestalta mer, försökt säga något vettigt om Charlotte Brontë i stället för att bara skrapa på ytan.

Säg vad du vill, men när jag föreställer mig Charlotte Brontë i samtal med Emily Brontë låter det inte som i den schlagertext Sheila Kohler författat repliker till: ”We have our work – no one can take that away from us. No matter how exhausted or sad I feel, we have our writing, and that changes everything. And we have one another, after all.”

8 kommentarer:

  1. Det är förmodligen skojigare att ha en romantisk och sentimental syn på systraranm Brontë - och andra författare - än att räkna med att de faktiskt tänkte hårt, vågade och samtidigt kände att nederlaget var en möjlig faktor, ett möjligt slut i deras egen tillvaro. Idag är det mera moidernt att tänka sig att författare skapoar direkt ur sin dagliga erfarenhet, öser rakt ur känslans brunnar. Och att Charlotte och Emily kunde använda den gamal puritanismen som tuggmotstånd och sporrande förebild trots at de inte längre delade dess tro är nog en omöjlig insikt för många läsare idag. Hur skulle man kunna vinna kraft av att brottas med något som man "inte tror på"?

    Algot Werin fångade betydligt mer av systrarnas egenart i en essä om dem i "Utfärd och hemfärd" i början av 50-talet. Han hörde nog också till de första svenskar som läste "Wuthering Heights". "Jag tyckte mig som 20-åring aldrig ha läst något liknande, hade inget att jämföra med".

    SvaraRadera
  2. En annan sida av saken är förstås att 1800-talets (och ännu äldre tiders) tragiska heroism inte längre har någon säkrad plats i samtiden idéer om vad man lever för. Tanken att lidandet och nöden adlar människan och att man faktsikt måste kämpa med demoner, föregångare och inre vedersakare - inte i första hand med dåliga redaktörer och sura kritiker - för att skapa stor konst eller nytt tänkande, hela den där tragisk-asketiska livshållningen är idag obegriplig eller löjlig för de flesta. Och den är lätt att kritisera eftersom man inte ser djupet av de svårigheter den var avsedd att övervinna och eftersom vi idag inte alls är tvungna att internalisera lika mycket som viktorianerna var. Om vi glömmer något finns det ju på Google, och om vi dabbar oss blir vi förlåtna efter en stund i den (offentliga?) skamvrån. Om det ens har noterats att vi tog fel eller skadade någon.

    SvaraRadera
  3. Magnus: Är det inte snarare tvärtom? Idag är bilden av författaren såsom varande i kontakt med en högre verklighet omodern. På modet är väl snarare just författaren i arbete; handskrifter plockas fram, redaktörens arbete analyseras, olika versioner av manus jämförs...

    SvaraRadera
  4. Johan; på sina håll inom den akademiska litteraturforskningen möjligen, men inte i den värld där böcker säljs, läses och bedöms av publik, presskritiker och tyckare. Filologi och noggrant studium av texter, utkast och författares brevväxlingar är verkligen inte aphett på kultursidor eller bokmässor idag. och även inom litteraturvetandet har intresset för hur boken uppfyller typiserande krav från marknaden - istället för romanen som originall vision eller personligt vittnesbörd - ökat kraftigt på senare år. Samma sak inom filmvetenskapen för övrigt: filmen studeras som en produkt och en marknadsföringspryl, inte som en individuellt gestaltad berättelse.

    SvaraRadera
  5. Givetvis tror inte läsarna idag att diktaren verkar under gudomlig inspiration, det menar inte jag heller, och inte ens Emily Brontë, men man tror idag gärna på en slags feel-goodgud, det kreativa flowet eller en obestämd mystisk känsla av gemenskap med läsarna och författarens omgivning som fortplantats in i texten.

    Som Horace Engdahl påpekade i sin bok om romantiken: romantikernas gudomliga inspoiration fanns bara när författaren aktivt trodde på den, om det fanns ett verkligt ömsesidigt förhållande och ansvar mellan diktaren och gudomen, muserna etc. Alltså inte bara ett "här ligger jag och duger och diktar".

    SvaraRadera
  6. Intressant diskussion, men jag har begr. accesstid på internet här i staden Z. Jag återkommer senare - - -

    SvaraRadera
  7. 1800-talet är inte så långt borta som man kan tro. Kanske kan systrarna Brontes kamp mot konventioner jämföras med Maria Svelands tuggmotstånd idag? Förutom att Sveland ännu inte har författat en bra berättelse. Många av dagens svenska författare talar hellre med sig själva än med läsaren.

    SvaraRadera
  8. Intressant reflektion, Ingela - ja, jag tror också att fler författare borde se lite längre än näsan räcker. Jag var ganska besviken på Svelands första bok, tyckte att hon tuggade & tuggade, har inte läst hennes andra (ännu?) ...

    SvaraRadera