att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

14 feb. 2011

Oh England, My Lionheart - - -


Jagged mountains, jutting out,
cracked like teeth in a rotten mouth.
On Battleship Hill I hear the wind,
Say "Cruel nature has won again."

Efter att under 90-talet ha gjort en kedja av ojämna skivor och inlett 00-talet med plumpen ”Uh Huh Her” gjorde P.J. Harvey för några år sedan en avskalad pianoskiva, ”White Chalk”, där hon också helt gjorde om sin röst, och lyckades ge melodierna en inre dramatik: tveklöst hennes bästa skiva. Vad som också imponerade var hur konsekvent skivan lät, där allt följde en noggrant utritad mall. Nu fortsätter hon med att göra en skiva som också är ett trendbrott, som tar ett helt annat spår. Det är faktiskt en ännu bättre skiva, när hon efter den gotiska inramningen på ”White Chalk” på nya ”Let England Shake” plockar in hippie-tongångar och gräver djupt i brittisk folkmusik, som en egensinnig arkeolog. Och det låter ljust, som om hon tonsätter soluppgångar med sitt nya favoritinstrument autoharpan – men det är soluppgångar över ödsliga slagfält, då hon oftast sjunger om krigets meningslösa skändligheter. Det är också fortsatt konsekvent, där varje låt harmonierar med de andra, och man får intrycket att hon har lekt fram skivans tolv låtar, tillsammans med bland andra John Parish och Mick Harvey (det är fint att höra den avhoppade Bad Seeds-medlemmen sjunga lite här och där). Som genomgående tema sjunger hon om sin hatkärlek till England, och hämtar hon sitt bildspråk från Cormac McCarthys Blood Meridian i ”The Words That Maketh Murder” (”I've seen soldiers fall like lumps of meat / blown and shot out beyond belief / arms and legs were in the trees”), en låt som också alluderar till den klassiska rocklåten ”Summertime Blues”. Många låtar är korta, liknar skisser, många av dem med döden som allestädes närvarande kraft, mest tydligt i den långa och hypnotiska ”All and Everyone”, med ständiga dödsreferenser. Det är också en skiva som parerar sorgen med ursinnet, där konstruktiva krafter bemästrar de destruktiva. Musiken har ställt sig långt från både den raka rockmusik hon inledde karriären med och från den pianobaserade föregångaren. Det är musik som inte följer något annat än hennes egna konstnärliga vision, och som lyssnare är man bara glad och tacksam över att hon har hittat fram till något så spännande. Även om jag aldrig har hört henne bättre tror jag att hon kommer att fortsätta utvecklas, för det finns inget här som låter som att hon är helt nöjd med det här, att hon kommer att stagnera.

Polly Jean kramar sin nya älskling.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar