att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 feb. 2011

Regnet och gräset, Pamela Jaskoviak

Att skriva bra haiku-dikter hör till poesins stora gesällprov, kanske något som är svårare än bemästrandet av de erkänt svårskapade sonetterna. För en dålig haiku liknar den uppblåsta ballongen – ser prydlig ut, men så fort du är där och fingrar på den råkar du träffa en ömtålig punkt och så slutar det med en bedövande smäll och du har inget annat än splitter i nävarna.

Ändå räknar Pamela Jaskoviak när hon efter några utflykter till barnböcker och romaner återkommer som poet in haiku-takten – fem, sju, fem stavelser, i sin nya diktsamling ”Regnet och gräset”, som innehåller en kedja av haikudikter, som ändå inte förmedlar mer än twitterliknande beskrivningar av en sommars vardag. Hon grillar, dricker, tittar på fotbolls-EM, plockar svamp, menstruerar.

I övrigt består hennes bok av längre berättande partier, som ändå ger ett mer koncentrerat intryck än haiku-försöken. I diktsamlingen är det sommar, och nog blir det somrigt – på svensk vis, med kyla och regn parallellt med den klibbiga hettan. Det är suggestivt och tätt, ibland vackert: ”Sjön ligger ljus / och oskyldig / Jag dansar med min syster / våra nya skor vita som djur / och månen häller / sitt vatten över oss / Hon viskar / Allt är förlåtet / i mitt hår”. Jaskoviak slår sig ned vid samma blodbok där Christine Falkenland har suttit, intill ett vattendrag Ann Jäderlund precis har lämnat: även här finns sorg över tidens gång – jag registrerar två dödsfall inom familjen – och några omöjliga försök att besvärja tiden, försöken att få några ögonblick från barndomen att kristallisera sig.

Mycket består av fragment, stycken från psalmer och sånger, som mals ned i den större texten. Den barndomens sommar som hon vänder sig till är inte helt förstörd, kan förmodas. Det liknar betraktandet av bleknade färgfoton, minnen av dammiga vägar som den vuxne aldrig kan hitta tillbaka till.

Försiktigheten i bildspråket kan vara ett frustrerande inslag, att man uppfattar det som att hon inte vågar gå lite längre in i mer snillrika formuleringar – men det stärker intrycket av samlingen, att den är lojal mot upplevelsen, att det är just så här blek och vag den förflutna världen måste återges. Det finns en spontanitet i det varsamma också. Det bestående intrycket blir då att Jaskoviaks bok mest av allt blir en prolog, att hon slår in på en stig där det finns förutsättningar att du vill följa henne (kanske det inte är en tillfällighet att hon citerar Walt Whitman, den poet som så gärna vände sig till läsaren, med uppmaningen att dela hans upplevelser).

Här är det festens efterdyningar som blir Jaskoviaks uppdrag att skildra, med ett diktjag som försöker göra sig mottaglig för önskan och längtan. Någon gång vistas hon nära det banala, men räddar sig, tack vare att samlingen balanserar mellan stillhet och intensitet, utan att definitivt ta ställning till vilket ideal som föredras: därmed bevarar hon en inre dynamik i dikterna, och behandlar dem med en slags integritet som vårdar deras ingivelser mot ett obehag, med det kantiga och spretiga som ideal. Kanske hon borde ha undvikit haikun då? Ja, men de relativt få av de nästan femtio som är riktigt lyckade är just de som bejakar det såriga och ignorerar strävan efter perfektion.

(En något kortare version publicerad i Jönköpings-Posten 11/2.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar