Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

16 feb. 2011

Dikter, Karin Boye

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: ”Glöm!”

(”Gräsets sång”, ur Härdarna.)

Sommaren 1994 läste jag Karin Boyes Dikter, från pärm till pärm. Jag arbetade i äldreomsorgen, hjälpte gamlingar att tvätta, serverade mat, gick på promenader. En dag lagade jag våfflor. När förbundskaptenen för fotbollslandslaget, Tommy Svensson, inför en kvartsfinal mot Rumänien, läste Karin Boyes dikt ”I rörelse” blev jag inte förvånad – vare sig över valet av dikt eller utgången av matchen, som Sverige vann. Poesi är en underskattad kraft i samhället, inom idrotten, inom politiken.

Men inom skolan? Läroplanen ger Boye utrymme, men det är av undanskymd art. Förmodligen hinner jag gå i pension innan en svensk litterär kanon för gymnasieskolan inrättas, men att Kallocain måste ingå i den, det kan jag offra någon arm för. För tio år sedan gjorde jag ett försök att läsa romanen Kris i en klass, men de konservativa eleverna gjorde myteri, ville inte läsa om lesbisk kärlek.

Dikterna då? Det är väl oftast just de som det bereds plats för i antologierna. Jag måste säga att jag alltid har varit ambivalent inför hennes dikter. När jag läste dem 1994 var jag mindre än måttligt förtjust, och ibland har jag slängt en ond blick åt boken, undrat varför jag aldrig har skänkt den till Myrorna.

Likväl finns den kvar, och något måste det betyda. När jag nu läser om den, märker jag ojämnheten. När hon är dålig är hon riktigt dålig – för att tala idrottsspråk har hon en låg lägstanivå. Hon rimmar käckt, efter kända maner och förebilder. På något konstigt sätt ser jag bara en ganska obetydlig utveckling efter debutboken Moln, som kom ut när hon var 21 år: den innehåller några av hennes finaste dikter.

Det är mycket vapen, mycket kyla, mycket skam, mycket stalker-smygande i mörkret, och en dödsförälskelse (”min ljuva, ljuva död”) som tvingar in läsningen mot självbiografins exegetik. Rimmen styr också hennes ordval, mot det käcka, som ställs i kontrast mot den ultrapessimistiska attityden. ”Du är min renaste tröst” blir en hymn till cutters-generationen. Ibland är det lika tröstlöst att läsa Boye som det är att lyssna på The Cures depptriologi ”17 Seconds”, ”Faith” och ”Pornography”.

Tills jag kommer till samlingen För trädets skull, där jag för första gången märker att hon hittar en egen röst, där hon lyckas transcendera Nietzsche-läsningens inflytande om gudar och strid: det är fortfarande strid, men nu på egna villkor, med egna vapen. Striden blir inte längre någon metafor för diktjaget. Om jag tidigare uppfattat henne som en gnällig lillasyster till Pär Lagerkvist tycker jag här att hon blir överlägsen i sina starkare bilder för känslor som alltid bottnar i erfarenhet. Där ”aldrig”-ordet varit en fetisch får det här en starkare laddning, en nyansering som tar henne förbi den självömkan som marterade de tre första diktsamlingarna. Och dikterna innehåller en strävan att du ska ta dig vidare in i dem, in i deras intimitet.

I För trädets skull är hon en mer bokstavlig poet. Det som står där betyder det som står där, inget annat. Den emfatiska skam som tidigare varit ledstjärna splittras nu i besvikelse, bitterhet, ångest, för att hamna i ett lika emfatiskt hat – men fortfarande är nederlaget den enda givna utgången. Hon är viss om att ångesten är en fälla, men måste ändå gå in i den upplevelsen. I en av samlingens mäktigaste dikter, ”Bön till solen”, skiner som en stråle ljus ett matt utrop - ”Rädda mig” - men förgäves, då det är en dikt där ”mörker slukar mörker”, en helt suverän beskrivning som jag alltså hävdar är mer bokstavlig än bildlig, och lika kuslig som den otäcka enrading Christine Falkenland har i en av sina diktsamlingar från 90-talet: ”mörkret växlar”.

Här finns även den dikt som jag tycker slår ut alla skolantologismycken av Boye, vida mer drabbande än ”Ja visst gör det ont”, ”Munnarna”, ”Sköldmön”, ”I rörelse” och allt vad de heter, nämligen den korta dikten ”Idyll”:

Din röst och dina steg faller mjuka som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara,
att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?
Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

Den har en udda radbrytning, där rad 7-8 nog borde utgöra en ensam rad, men det är så här den brukar se ut; därmed åstadkoms en mild cesur, ett hack i dikten, som nog måste återges även när man läser dikten högt. Jag gillar också den subtila allusionen till Södergran i de här raderna: ”Var inte rädd”.

Nu blir det här ändå en orättvis betraktelse. Jag ville möta Boyes dikter fördomsfri, men min läsning dikteras för mycket av tidigare upplevelser, av hur jag alltid har känt en distans till det hon skildrar, och att den distansen mer beror på mig själv än på henne, att jag aldrig helt kunnat ta till mig hennes vision. Nu måste jag gå tillbaka, läsa om från början.

9 kommentarer:

  1. "I oss är en mångfald levande", Gunilla Domellöfs avhandling, är fascinerande läsning när man vill lära känna den intellektuella Karin Boye.

    När jag tänker på kritikern Karin Boye så tänker jag, litet vemodigt, på min egen pappa Sven Kjersén.
    Långt innan jag och mina syskon var födda gav min pappa ut böcker. Bland annat på Bonniers förlag.
    Några av de dikter som Sven Kjersén skrev och publicerade på 1930-talet tycker jag mycket om.

    Men Sven Kjersén var ingen modernistisk nydanare.
    Detta påpekar Karin Boye i en recension av pappas diktsamling "På marken".
    Pappa dog när jag var nio år, så jag har aldrig kunnat fråga honom om han blev ledsen när han läste Karin Boyes kritik.

    (Bernur, förlåt denna utvikning från ditt ämne.)

    SvaraRadera
  2. Mm, men det är ändå något - att ha blivit kritiserad av Karin Boye!
    Jo, jag känner till Domellöfs avhandling, men undrar om jag ska hinna läsa den - jag håller på med Abenius bok, och ska försöka få tag på Camilla Hammarströms bok från 1997, om jag ids. (Vi ska läsa Kallocain i skolan.)

    Nä, utvikning - det är intressant att se dessa spår, och visar också att det inte var så länge sedan, det visar också att Karin Boye fanns här alldeles nyss.

    SvaraRadera
  3. Boyes sätt att använda rytm och bildspråk är nog för personligt fulländat för att det skulle kunna sätta spår direkt hos senare författare. Ändå är hon omöjlig att komma förbi för många, för mig också. Just det skulpturala och öppna hos henne är väldigt tilldragande, fast det är en öppenhet som fötts i kamp.

    Hon är en av de stora kärlekslyrikerna på vårt språk, skulle jag säga. Dikterna till Anita Nathorst från hennes sista år ("Din röst", "Alltinmg rymmer du" och "Många röster talar") är fantastiska, de iscensätter exakt eden närhet och gåtfulla samstämdhet de talar om genom sitt tonfall, sina bilder.

    För att låna det du skrev oim Charlotte Brontê: Boye har en slags uppfordrande funktion just för 2000-talet därför att hon är just det som nutiden inte är. Hon är inte flamsig, inte hagalen, hon tycker aldrig att det räcker som argument att säga "fuck you" eller "jag är stolt över att vara sån och sån och därför måste ni älska mig". Hon tar saker, tankar och människor på allvar, men försöker ändå att vara fri i förhållande till dem. Eller: både bunden och fri.

    SvaraRadera
  4. Kommer att tänka på den här dikten av Ylva Eggehorn. Visst finns det en frändskap?

    "Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken,

    Ett namn som skyddar dig nu när du går.

    Din ensamhet har stränder in mot ljuset .

    Var inte rädd i Sanden finns det spår.

    Han älskar dig, han väntar dig i kväll –

    En kväll när du förstår hans hemlöshet

    Och hur han längtar efter dina steg :

    Från evighet har han stämt möte här.

    Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,

    Du ser den inte nu, men färdas dit.

    En dag skall du bekänna högt hans namn,

    Hans kärleks frid som ingenting begär.

    Du är på väg. En dag blir natten vit.

    En dag och stjärnor växer ur hans famn.

    Var inte rädd. Det finns en mörklagd hamn,

    du ser den inte nu, men färdas dit."

    - My.

    SvaraRadera
  5. En utomordentlig närläsning av "Bön till solen" hittar man i antologin "Lyrisk tidsspegel" från slutet av 50-talet - minns inte vem av de fyra litteraturvetare som deltog i boken det är som tar tag i den men snyggt är det. Hela boken är ett fynd f ö. Den sortens kritik skrivs knappast längre.

    "Bön till solen" är ju tillkommen i Berlin under intryck av nazismens uppåtstigande och med Hitler och Goebeels i tidningspalterna (Boye åhörde vid något tillfälle Hitler tala i ett sportstadion och - håll i er - gjorde führerhälsning tillsammans med folkmassan tillsynes gripen av hans utsrålning; det är omvittnat av en av hennes vänner under berlinåret). Och dikten tycks verkkligen förebåda kataklysmen, humanitetens och demokratins kollaps om inte rentav 40-talets blodbad.

    SvaraRadera
  6. Magnus, jag tror att det var Göring som talade i Sportpalast, eller så står det i Margit Abenius bok, Drabbad av renhet (1950), och M.A. har en förklaring till varför hon gjorde hälsningen.
    Det var nog Gunnar Tideström som läste "Bön till solen" i Lyrisk tidspegel, men jag kan ha fel.
    Jag har ofta beklagat att det inte finns liknande närläsningar av mer nutida poesi, något jag kan sakna som lärare - tyvärr är många akademiker i dag mest intresserade av att skriva för andra akademiker, tillkrånglat och med ett språk som är stendött.
    Ok, det där om Charlotte Brontë: vår tids rädsla för allvar, som Roy Andersson sa ... Ja, på något paradoxalt sätt kan det vara det som både skrämmer och lockar med en författare som Boye, att hon känns så totalt otidsenlig, och nu - ändå så välbehövlig för just vår tid.
    Ylva Eggehorn - ja, det finns nog en likhet där. För övrigt tror jag att det bra att göra just sådana jämförelser, inte för att slå fast att den och den har lånat från någon, utan för att just jämföra - ibland gjort en egen version, eller utgått från något enskilt, ett motiv, eller kanske bara ett ord som fött en gnista ...

    SvaraRadera
  7. Jag har också för mig att det var Tideström som närläste dikten (min mor har boken). Och förmodligen var det Göring som talade, men jag tror att Abenius förklaring lämnar öppet ifall Boye gjorde hälsningen för att inte få den extatiska omgivningen över sig genom att _inte_ göra den eller ifall hon faktiskt sveptes med av ögonblicket.

    Helt apropå tror jag att en annan berömdhets Hitlerhälsning, nämöligen David Bowies på en tågplattform i London 1976, kan förstås som ett utslag av växelverkan med de tusentals fans som var med på stationen. Bowie var helt säkert fascinerad av Hitlers m fl makt över sina åhörare och såg en parallell med sin egen roll som artist på scen, samtidigt fanns det, tror jag, en slags förväntan på just den typen av gest bland de fans som hade mött upp. Många av dem var redan halvvägs mot punken även om begreppet inte fanns än, Bowies och glamrockens fans var på många sätt brohuvuydet till punkvågen, dess ursprungliga startplatta. Något år senare skuylle ungefär samma ungdomar rista in hakkors och SS-loggor på sina jackor och väggar, förväntan fanns redan i luften och sådant där går att avläsa för somliga.

    SvaraRadera
  8. Mm, men samtidigt fanns det hos punken en uttalad aversion mot den diktatoriska makten - mycket handlade om provokationen också, att man gjorde saker för att reta upp medelklassen.
    Jo, i Alan Parkers film The Wall finns också fascistoida tendenser hos rockstjärnan Pink, så det är en given koppling, att äga en folkmassa ...

    SvaraRadera
  9. Självklart, Bowie var ju inte nazist - även om han kom att bedömas så av en del musiktidningar under en tid. NME satte rubriken "Heil and Farewell" över det beryktade fotot, och någon avslutade en recension av "Low" åtta månder senare med de bitande orden "David Bowie was last seen giving his country a Nazi salute in Victoria Station".

    SvaraRadera