att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 feb. 2011

Aminta. Ett herdedrama, Torquato Tasso

Det är genom sitt temperament vi känner den italienske poeten Torquato Tasso, hans legendariska melankoliska kynne, som under romantiken filtrerades av både Goethe och Lord Byron. Natur & Kultur ger i Ingvar Björkessons översättning ut Aminta. Ett herdedrama, med ett förord av Anders Cullhed, där han redogör för Tassos bakgrund i slutet av 1500-talet.

Man kunde för inte så länge sedan tala om senrenässansens storheter som en trojka, där Tasso flankerades av Shakespeare och Cervantes, medan vår tids snåla kanonminimalism fördrivit Tasso ut ur denna gemenskap. Det är synd, för nog finns det beröringspunkter också till vår tid: slutet av 1500-talet var också en tid av förändringar och stora folkförflyttningar (relativt sett, måhända). Tasso var hovpoet, tills kärleksolyckan gav honom diagnosen melankoli och inlåsning i ett kloster, som om det skulle ha gjort saken bättre. (I denna cell bodde Byron en tid, för att kunna skriva sin empatiska dikt ”Lament to Tasso”, som trots att den finns i en fin översättning av K.A. Nicander översätta bokstavligt av Cullhed, och ger ett tråkigt exempel på hur det går när poesi får dykarskorna på sig.)

Vad som gör Aminta till något mer spännande än de där pastoralerna du lärde dig att avsky är hur han låter det höviska korsas med det erotiska. Amor bestämmer sig för att besegra den åtråvärda Silvia, som titelfiguren är olyckligt förälskad i – hon ger inte mycket för honom. In i handlingen snubblar en otrevlig satyr, och när Aminta ska ta sig till den nakna Silvia får han veta att hon våldtagits av satyren, en otrevlig typ som knappt hinner öppna sin mun förrän han hånar metrosexuella män.

En gång i tiden fungerade Tassos drama som vår tids nyckelromaner, upplyser Cullhed, med lätt identifierbara förebilder. Vi känner igen det ödesdigra misstaget från den antika myten Pyramus och Thisbe, ursprunget till Shakespeares Romeo och Juliet. Silvias skendöda gestalt får Aminta att stämma träff med den mer bokstavliga döden, och först då väcks hennes kärlek, och hon uttrycker sig på vacker italienska: ”Amante in vita, amato in morte” (I livet älskande, i döden älskad).

Men mest handlar det om begärets kamp mot tiden, att det (alltför snart) blir för sent. Det vådliga med Tassos projekt är att han pläderar för åtråns plats i den kyska samvaron. Dialogen innehåller fascinerande retoriska knep, tack vare tekniken med huvudpersonernas följeslagare, som fungerar som reflektorer för de starka åsikternas brytningspunkter, när Aminta och Silvia yttrar sig. Deras vänner blir förtrogna, där tankar övergår i repliker, med uppfattningar som inte känns främmande för oss (att en kvinnas nej inte alltid är ett nej, som Silvias väninna Dafne hävdar, försökte en kvinnlig advokat slå i oss för tio år sedan i en uppmärksammad våldtäktsrättegång).

Läsdramat innehåller också några politiska poänger, som att Silvia ”vägrar vara kvinna” när hon förnekar Amintas uppvaktning, enligt Dafne – bland annat betonas att hon är jägare – och jakten fungerar som en förlängd metafor, med Silvia i förbund med Diana, både kyskhetens och jaktens gudinna. Dafne är en stark biroll i dramat, med många klokheter på lager, så som att vi älskar mot vår vilja.

Men samtidigt är det inte långt till det parodiska, och man undrar titt som tätt när någon Monty Python-figur ska ta sig in på scenen, för replikerna ser ibland lite fjantiga ut. Alla konventioner har väl sina löjliga drag: tänk bara på hur eftervärlden kommer att flabba åt våra idiotier. Tvärs genom det lite väl överdrivna utspelet drabbar ändå Tassos temperament, där kärleken fungerar som en förhäxning av alla sinnen, med ett allvar synliggjort i körens refräng ”Tillåtet är allt som bringar lycka”.

(Bild: Delacroix målning av Tasso i fängelset/dårhuset.)

4 kommentarer:

  1. Metrosexuella män? Av metrein, mäta? Pittmönstrande män? I dykarskor? Eller linneanskt tillhopagående med metronom? Ekelunds älskade metron? Eller av matar, moder? Som i metronymikon? eller metropol? Eller tunnel(bane)seende sexualslöläsande resenärer? I dykarskor? Aldrig hört ordet förr...

    SvaraRadera
  2. Metro, ja det är väl Ekelunds ord framför alla. Jag hörde det en gång på 90-talet, men det handlade inte om Tasso, utan om - äsch ...

    SvaraRadera
  3. M e t r o n är Ekelundordet framför andra. Den ro som infinner sig hos den metande - metron - när flötet ligger orörligt på vattenspegeln... Mått och måtta...

    M e t r o är namnet på en umbärlig gossippublikation i vilken jag en gång inhämtade att det var vetensnabligt bespisat att drömmar ingenting betyder, utan blott är en spillfunktion hos hjärnan under testfasen.

    Och "metrosexuella män" är... det vet man inte så noga... understimulerade män? medelmåttiga sexmaskiner? män med måttligt intresse för hela saken?

    Men nu, då du lämnar mig i sticket, med ett så intresseväckande ord, som bara en idiot inte förstår innebörden av, så hänvisas jag till alla glasklara klarspråks källors källa: Ekborhns ordbok (den upplaga jag konsulterar är tryckt 1878) och vad inhämtar jag där - om inte att det till råga på allt annat också gives en m e t r o m a n i och att denna består i "könsdriftsraseri hos qvinnor, hvarunder de förlora all blygsel och endast öfverlämna sig åt den brånad, hvars snara tillfredsställande är deras enda diktan och traktan". Nej se det snöar! Ja... närmare en lösning på gåtan kommer vi väl inte... Om du inte ämnar erintra dig vad du hörde en gång på nittitalet?

    "Amante in vita, amato in morte." Förlåt att jag hakar upp mig på ord så här... när tal var om Tasso och allting... det är en liten hake jag har... ett touretteliknande syndrom alltså... jag kante rå för det... det är det att språket i någon mån är sammansömmat av ord, eller att språkets kärlträds kapillärer genomströmmas av ordens metrosexuella sav...

    Amanto in vita,
    amato in morte:

    Aum, aum, aum....

    SvaraRadera
  4. Hm, nä, jag kan för mitt liv inte erinra mig vad som hände under det vita nittiotalet ...
    Fast i min Tassobok, som väl egentligen inte är min utan Natur & Kulturs, står det Amante in vita.

    SvaraRadera