Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

15 nov. 2023

Flytare, Martín Espada, översättning Henrik C. Enbohm, Balders förlag

 

Den amerikanska poesin har en tradition av talspråklig mångordighet, från Walt Whitman vidare till Carl Sandburg, Allen Ginsberg och Bob Dylan. Man kan med fog hävda att en antologi med dikter från USA ser mycket annorlunda ut jämfört med en antologi med dikter från Sverige. Så annorlunda att det ibland ser ut som två olika texttyper, och synar man det närmare i sömmarna får vi också korn på det typiskt amerikanska idiomet, som blir svårt att återge på svenska utan att det börjar likna annat än poesi.

 

Martín Espada är en prisad amerikansk poet med rötterna i Puerto Rico. Hans bok Flytare har nu översatts till svenska av Henrik C. Enbohm, och de problem en svensk läsare ställs inför belastar inte hans insats som översättare. Tvärtom är det en stilsäker överföring av det främmande idiomet till ett svenskt talspråk, där hindret endast reses av ens brist på erfarenhet av motsvarande svenska poeter.



För vem skriver så här rättframt och aktivistiskt på svenska? Många, skulle man på ett plan svara, som exempelvis Athena Farrokhzad, Ida Börjel, Sorin Masifi, men det är fortfarande med en poesi som inte förhåller sig till det berättade på samma sätt som Espada. Hans dikter i den här boken liknar noveller, och de framställs på ett direkt sätt, som kan föra tanken till Göran Greider, som trots att han delar anspråk på att kommunicera utan att utmana, inte riktigt lägger sig lika nära prosan.

 

Å andra sidan, varför krångla till det med att jämföra hela tiden? Vi kan nöja oss med att Espada skriver i en aktivistisk tradition. ”Flytare” är gränspolisens benämning på emigranter som drunknar när de försöker korsa gränsen mellan Mexiko och USA. Espada skriver om broar, och de som byggt dem, och de som tvingats hoppa från dem. Så utläst kan dikterna pendla mellan hat och hopp, och det är ett hopp som splittras i två enheter: dels det abstrakta drömmandet, och dels det konkreta självmordshoppet från bron.

 

Den här boken är ett collage som växlar mellan det privata och det allmänna, och lånar stildrag från olika texttyper, såsom dokumentären, barndomsminnen, historieskrivningen och reportaget. I titeldikten ägnar han sig åt att namnge några av de olyckliga som förolyckats:

 

Och de döda har fortfarande namn, namn som sjunger helgonens lov,

namn som slår ut i vita blommor, en procession av namn som alla är klädda

i svart och långsamt släpar kistorna mot kyrkogården. Mejsla ut deras namn

i rubriker och gravstenar man aldrig skulle ha känt till runtom i köken

i denna kakofoniska värld. Skriv upp deras namn i namnboken.

Säg Óscar Alberto Martinez Ramirez; säg Angie Valeria Martinez Ávalos.

 

Så blir de annat än siffror i en statistik, eller med den nutida politikens skändliga term, ”volymer”. Espada pekar ut det skamlösa och groteska i den människosyn som råder i det amerikanska samhället, där hemlösa förföljs, straffas och torteras. Han uppfinner en berättarröst som inflikar onda passager i USA:s historia. I en dikt seglar en fotboll upp över ett taggtrådsstängsel, en bild som påminner om Tomas Tranströmers fängelsehaikus. Båda poeterna försöker upprätthålla en normalitet under ohyggliga omständigheter.

 

Det finns ett uttalat ursinne i Espadas tonfall, en indignation som växer sig allt starkare genom diktsamlingens fyra delar, där den avslutande, ”Morir Soñando” (spanska för ”att dö drömmande”) är den avgjort mest konfrontativa. Den föregås av ett parti kärleksdikter, bland annat från en sköldpadda, och en där kärlekens sköra karaktär jämförs med insekten:

 

inte en fluga eller en mygga, inte en syrsa eller ett bi, utan månspinnaren

vi såg en kväll, vars skimrande gröna vingar trummade mot insektsnätet

i fönstret som för att säga Jag har en vecka att leva, släpp in mig, och det gör jag.

 

USA blir mardrömmens land för den med fel hudfärg, fel namn, fel åsikter. Espada visar hur våldet tar sig in i de drabbades drömmar, och låter det bli en del av bestraffning, som en effektiv illustration till vad terror egentligen innebär: ett psykiskt straff som vida övergår den fysiska kränkningen. I en dikt skapas en ny variant av Damoklessvärdet: en kladdig boll av spenat, som när som helst kan drabba den olycksalige.

 

Rasismen börjar tidigt, för redan barn lär sig värdet i att distansera sig från det som kan göra deras skyddade liv ofördelaktigt. Espada skildrar dessa skrämmande erfarenheter utan att döma eller att bli tendentiös. Mer än något annat liknar hans dikter noveller, där var och en bär på ett levnadsöde, ibland historiskt och ibland privat. Motståndet måste hävdas, värnas och trappas upp, lyder hans bistra slutsats. Hans engagerade röst rör sig mellan värdighet och skymf, som i en parabel med religiös täckning: ”Jag såg det tomma korset på den tomma kyrkan vid South 4th Street, som om Jeus / slagit ut med armarna och flugit därifrån, ivägskrämd av en ambulanssiren för mycket.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar