Några elever på
skolan som går Humanistiska programmet har nyligen gjort en enkät om
litteraturkritik, och jag svarade på deras frågor.
Vad är litteraturens syfte enligt dig?
Jag är inte så
förtjust i att tala om litteraturens användbara aspekter, eller när man talar
om att man ska läsa för att bli en bättre människa. För mig är läsningen en
privat angelägenhet, ett sätt att resonera med sig själv om svåra frågor. Inte
heller tycker jag om begrepp som verklighetsflykt, utan jag ser läsning som ett
sätt att konfrontera verkligheten.
Går det att säga vad som är litteratur med
”hög kvalitet” eller är det helt subjektivt?
Inte helt
subjektivt. Å andra sidan är kvalitet kontextuellt, både kulturellt och
tidsmässigt. Så det som idag kallas en bra bok betyder inte att den blir läst
25 år senare, och likadant med plats, att en bok som är populär i Kina inte
behöver bli det i västvärlden, och vice versa.
Litteratur med ”låg kvalitet” också? Vad
utmärker den?
Klichéer i språket
och stereotypa karaktärer. Låg kvalitet kan också vara romaner som nästan helt
gör sig beroende av dialog, speciellt när alla karaktärer har samma språk.
Dålig struktur: händelser bara staplas på varandra. Överdriven
redovisningsplikt, dvs allt ska förklaras.
Och vem ska få avgöra vad som är ”god smak”
eller hög kvalitet?
Helst jag! Men
allvarligt, de som har litteraturen som sitt jobb, som visar gott omdöme. Det
skapas ju mer eller mindre omedvetet en konsensus, typ att Sara Stridsberg
anses som mer högkvalitativ än Mari Jungstedt. Ibland kan dock den här
konsensus vara kvävande, att det finns behov att någon gång slå hål på vissa
myter och etablerade sanningar.
Hur viktig är ett verks målgrupp i
bedömningen av vad som är hög-/lågkvalitativ litteratur?
Jag kan anta att ex
för en YA-bok är målgruppen ”unga vuxna”, och då kan bedömningen påverkas, fast
jag förstår ärligt talat inte frågan. Kanske för att jag är så obekant med
begreppet ”målgrupp”. Jag läste ju Kafka när jag var 14, inte för att någon
hade sagt att man skulle göra det, jag bara råkade hitta en bok på biblioteket,
och blev fascinerad.
Tycker du att det finns en tydlig gräns mellan
populärlitteratur och finlitteratur?
Ja, kanske, fast jag
tänker sällan på det. Givetvis, när jag var yngre och läste mycket skräck
förstod jag ju att det kallades både populärkultur och skräp (bl a Stephen
King). Men det var ju också något av lockelsen, att vuxenvärlden förfasades och
skrev arga debattartiklar. Det gjorde det bara mer lockande. Sedan på 90-talet
omfamnades King av kultursidorna, och då var det förstås inte lika roligt
längre. Gränsen finns, jo, men jag kan också tröttna på viss finkultur, tycka
att den är fruktansvärt tråkig ibland, men det gäller ju all kultur, inklusive
film, musik etc, att man kan inte alltid lyssna på Bach, liksom, eller bara se
filmer av Kurosawa.
Vilka verk har du läst som var
svårplacerade?
Kanske en del
skräck, som Poe och Lovecraft, definitivt både populär- och finkultur, men
också Haruki Murakami, Joyce Carol Oates. Å andra sidan är många klassiker
populärkultur: Jane Eyre säljer varje år ofantliga mängder, och räknar man in
försäljningen från 1847-2019 har den definitivt sålt mer än mycket som kallas
populärkultur …
Vilka författtare och verk tycker du tillhör
den svenska litteraturhistoriska kanonen??
Romaner:
Almqvist,
Drottningens juvelsmycke
Lagerlöf,
Löwensköldska ringen
Stridsberg,
Drömfakulteten
Trotzig, Dykungens
dotter
Dramer:
Söderberg, Gertrud
Dahlström, Järnbörd
Norén, Personkrets
3:1
Poesi:
Södergran
Stagnelius
Jäderlund
Björling
Ekelöf
Essäer:
Lindqvist, Myten om
Wu Tao-Tzu
Dagerman, Tysk höst
Strindberg, Inferno
Varför?
Varför? Nöjer mig
med 16 st. Personligt urval, men kanske för att flera av dem säger något om
Sverige, svensk mentalitet, språk etc. Dvs viktiga böcker, både estetiskt och
politiskt. Inte heller onödigt svåra. Men det är klart att någon annan skulle
ha sagt Tranströmer, Harry Martinson, eller någon annan tråkmåns. Men
det här är min lista, även om man tvingas kidnappa två finlandssvenskar. Fast
jag tror att den som läser dessa böcker kommer att stärka sin svenska identitet
med 100 %. Om jag bara fick bidra med en: Snörmakare Lekholm … Ingen annan
svensk bok har så tydligt visat vad det innebär att vara svensk.
Hur tror du synen på vad som är
finlitteratur kommer att förändras?
Så länge jag kan
minnas, sedan slutet av 80-talet, har man varit rädda för att finkulturen ska
ätas upp av fulkulturen (eller populärkulturen, som ni så finkänsligt kallar
den). Då hette det: ”Rambo eller Rimbaud?” Än så länge är deckare, thrillers,
feel good-romaner räknade som mindre värda än prisbelönta böcker. Och det
kommer nog att vara så i överskådlig tid. När inte ens Jan Guillou, som ägnat
typ 45 år åt att försöka ta kål på finkulturen, när inte ens han lyckas, då går
det nog inte (för han har väl nedlagt en massa andra byten?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.