Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

9 juni 2014

Slut, Lars Hermansson



Lika bra att jag börjar med en brasklapp: jag har inte fått betalt för att skriva den här texten om Lars Hermanssons nya bok Slut (Lejd). Jag nämner det efter att ha läst hans debattartikel i Aftonbladet från 26/5 om arbetsvillkoren för frilansskribenten, att arvodena är så usla att det är stört omöjligt att försörja sig om man inte söker sig till andra inkomstkällor. Och då blir ju ens skrivande lidande. En kan erinra sig Linda Skugges gamla mantra: ”ta betalt!” Lätt att säga om man är ett etablerat namn i folks medvetanden, medan man som skuggfigur i de anonyma räjongerna långt från alla varumärken blir glad av att ens bli tillfrågad.

Hermanssons bok är dystopisk till sin karaktär. Huvudpersonen ”Lars Hermansson” är en frilansande kulturskribent med en bakgrund inom radion, liksom författaren själv. Han är gift med M, har en dotter. Han ängslas över tillvaron, men frågan är om han inte misstar sin egen undergång med världens dito. I sekvenser tar vi del av hans sköra värld, med resor, sexuella erfarenheter av mer eller mindre pinsam art, tankar som tappar tråden, möten hos en terapeut som är oförmögen att hjälpa till, skrivandet av en halvknackig ungdomsroman.

Kanske det rentav har blivit dags att ersätta narcissism-diagnosen på vår kultur med en annan: hypokondrin. Men det är ju samma vanliga symtom, att man sätter det egna jaget främst, inbillar sig att allt snurrar runt den egna kroppen, oavsett om man kamouflerar kropp till medvetande eller sinne eller själ. 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här udda boken. En slags roman som utvecklas till en slags essä i undersökningens form, eller ett självbiografiskt experiment med fiktiva inslag (han tar till exempel död på den isländske konstnären Olafur Eliasson i en jordbävning i Turkiet, vilket ju inte har inträffat). Den uppenbart självbiografiska huvudpersonen upplever syner, övernaturliga varsel. Katastrofer är i annalkande, samtidigt som det finns glättiga inslag – ungefär som i Lennart Hagerfors dråpliga 90-talsklassiker Livet är det som pågår medan vi tänker på annat. Några vardagliga situationer i familjen är precist infångade, som några glassbestyr med dottern, eller åtrån efter hustrun.

Dödsångesten är väl då hypokondrins slutstation, att minsta värk är en signal från döden. Kanske det är världens oro som flyttar in hos huvudpersonen, att det är en oro som måste kanaliseras. Då kan minsta järtecken varsla om något katastrofalt. Till exempel är det här andra boken i rad jag läser som nämner Moby Dick: det måste betyda någonting! Sedan händer något tämligen anmärkningsvärt i bokens avslutande partier, något som jag inte behöver avslöja här, men nöjer mig med att nämna att det innebär mer än man vågar begära av svensk samtidslitteratur: det vill säga, att den tar en risk och utsätter sig för att bli nästan löjlig – samtidigt som det är gripande och vackert.  

Jaget resonerar kring några inslag från den så kallade verkligheten – som Zlatan, och oroar sig över att de obetydliga eller ovidkommande inslagen upptar så mycket av ens tid. Även det känns igen från Hagerfors bok, som jag minns som roande när jag läste den, även om detaljerna undflyr mig (något om dammsugning). Hermanssons bild av verkligheten är lite skev, som om den tippar mot det absurda. Det finns också något befriande ostrukturerat över hans satir, där de inre monologernas flöde tillåts ströva utan att man genast blir varse vad det är han siktar in sig på. Det är helt i essäns anda, och jag kan inte låta bli att tycka att det i vårt autofiktiva tidevarv blir en möjlig utgång ur vad jag uppfattar som en återvändsgränd – att efter att ha läst (för) många självbiografiska projekt blir det skönt med ett alternativ.

För det är en udda upplevelse att läsa den här otidsenliga betraktelsen, med ett berättarjag som spånar fram sin existens. Som när han funderar på liknelsen mellan Gud och en brustablett: ”jag tyckte det var en dålig liknelse, kokett i sin postreligiösa blasfemi. Nu är jag inte lika säker, kanske ligger det något i den, i alla liknelser, i deras inexakthet, det är bara livet självt som är exakt.” Att liksom följa hur tankarna växer fram successivt, under skrivandets gång. Man lockas då att följa hans exempel, att själv bara låta tanken röra sig utan koppel, där det är lika nära till nonsens som till allvar, och till urspårningen.

Där blir också Hermanssons jag en genuin romanperson, och ingen konstruktion. En slags resignation, som om den kunde ha som sin undertitel Min kramp. Någon klassiker i levnadskonstens handböcker lär den inte bli, då den är för diffus och oformlig. Men som inspiration för att tänka självständigt fungerar den åtminstone för mig.    

5 kommentarer:

  1. Kan du utveckla det första stycket? Jag läste artikeln på aftonbladet.se och skrämdes rejält av de kulturföraktande trollen i kommentarfältet. Var står du själv? Å ena sidan är det fantastiskt att du skriver så mycket utan ekonomisk ersättning, tack för alla texter!, å andra sidan är det ju tråkigt både för dig och kritikerkåren att det råder låg efterfrågan på kritik (i ett resonemang där efterfrågan skulle innebära mer pengar). Stör det dig att du inte säljer in fler texter till tidningar, eller är du nöjd? Ju fler som skriver kritik, desto större intresse skapas, tror jag. Jag tror knappast att bloggare tar död på kritikerkåren, vilket ibland förs fram som ett hot. Förhoppningsvis leder fler samtal och mer litteraturkritik i nätform till större efterfrågan hos tidningarna, och några fler kronor till den som har förmånen att tillhöra kritikerklicken. Ju fler dåliga bokbloggare, desto lättare att segla upp bland de bättre! Haha! Generellt råder det väl en intellektuell och kulturell kris i Sverige, endast duktiga kritiker kan se till att ett vettigt samtal förs.

    SvaraRadera
  2. Tack, snällt sagt.
    Jo, jag kunde inte heller låta bli att ta del av trollens snack, men det är ju helt uppenbart att det finns ett sådant förakt mot kultursidan, att det skulle vara något fint, något upphöjt ... Jag tror att det mesta bottnar i bildningskomplex.

    Jag publicerar ju en hel del i JP, för min del är det fullt tillräckligt, och finns det intresse från annat håll är det ju glädjande, men jag är ju ingen Linda Skugge, dvs jag är sällan högst på önskelistan.

    Jag läste förr rätt många bloggare som skrev om litteratur, tycker det fanns och finns en hel del som bedriver genuin kritik, utan att det får nämnvärd uppskattning - mycket handlar nog om rädsla för konkurrens från kultursidorna. Ett problem är väl att det finns en hel del okritiska bloggar som enbart skriver uppskattande - å andra sidan finns samma problem när man läser rockkritiker, som Ametyst (som skriver om hiphop), nyligen intervjuad i DN, och problemet att hon är så förbehållslöst positiv till svensk hiphop. Eller ta hur First Aid Kits nya skiva har hyllats av kritikerna - många på twitter är förvånade, då det är en låtsvag skiva.

    Det som i någon mån är drivkraften här på bernur, förutom att skriva för min egen skull, är ju att det då och då blir en reaktion som denna - att det kan leda till vidare samtal.

    Men första stycket - det är ju ett resonemang där som kräver ett längre sammanhang. Jag tror LH:s text är viktig, även om jag har läst liknande både en och två gånger de senaste åren, och förhoppningsvis blir det fler inlägg. Trollen kommer ju aldrig att vika ner sig, i deras värld behövs inte kritiker, och tyvärr blir de bara fler, i allt högre maktposition i samhället dessutom.

    Men det kom fram åtminstone något intressant på twitter när First Aid Kit diskuterades, när Kjell Häglund, som ju är en briljant tv-kritiker nu och var minst lika bra som popkritiker på 90-talet, när han menade att kritikerna svikit sitt uppdrag när de recenserade First Aid Kits nya skiva ur branschperspektiv.

    SvaraRadera
  3. Intressant att diskussionen kring pop-kritik flammat upp. Det är säkert bara en tillfällig gnista, men belyser intressanta fenomen. Allt fler kulturformer ska ha en del av utrymmet på kultursidorna, och det är ju grymt att välja ut späda smalkulturella plantor att såga. Det där sista saknade nu lite sammanhang, ger väl lite tolkningsutrymme.

    Nåväl. Tack för svar!

    SvaraRadera
  4. Hej Björn,
    Jo, det låter som boken är skriven som min egen dagbok. då undrar jag varför jag skulle läsa den. för texten verkar inte vara intressant för mig, kanske något underhållande, men inte mer. det enda intressanta verkar ju vara författaren själv. säkert kul att umgås. men en sådan text kan inte jag åtminstone få nånting ut ifrån.
    men definitivt kul att läsa att det finns fler som skriver som jag :-)

    SvaraRadera
  5. Wilgot: nja, nog finns det en konsumentupplysande poäng i att såga också ... Gradvall försvarar sina höga siffror med att han väljer ut 3-4 skivor ur veckans skörd på ca 60 skivor, & att det därför blir 4:or och 5:or i betyg, men det är ju lite skumt att de 3-4 han väljer ut ofta är intressanta ur kommersiell aspekt, dvs från storbolagen, när det ges ut många skivor från oberoende bolag som aldrig omnämns ...

    Jojo: det är ju en svår balansgång mellan det privata och personliga, när det blir allmängiltigt, egentligen.

    SvaraRadera