Simone och jag, Åsa Moberg, Natur & Kultur

  

”Individens räddning ligger inte i att undertrycka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Citatet av Simone de Beauvoir som inleder Åsa Mobergs i många stycken briljanta bok Simone och jag är i sig tillräckligt för att motivera Beauvoirs ställning som en rykande aktuell författare. I år, när det är fyrtio år sedan hon dog, ger Natur & Kultur ut nyutgåvor av Mobergs bok (som kom för trettio år sedan), likväl som den ständigt lika fängslande romanen Mandarinerna från 1954, kanske Beauvoirs mest lyckade ögonblick som författare.

Kanske var det höjden av mod eller bara inbilskhet som dikterade villkoren för Mobergs bok om Simone de Beauvoir. Eller så råkar det bara fortfarande vara en unik bok i den svenska utgivningen: en personlig essä där hon jämför sitt eget liv med den franska filosofen. I Sverige är vi inte bortskämda med utgåvor – gåvor – som denna bok av Moberg, men en kan hoppas att det leder till att fler får upp ögonen för både Beauvoir och Moberg.

Det kan te sig otidsenligt med Mobergs metod, som innebär att identifiera sig och spegla sig i en förebilds litterära värld. Det låter misstänkt likt de förkättrade sätt att läsa som brukar dominera #booktok. Moberg läser för att identifiera sig, men häpnadsväckande nog leder det till helt allmängiltiga insikter. Med brasklappen att det fortfarande är fokus på de rent kvinnliga egenskaperna, och det här misstänker jag hade gjorts annorlunda om boken hade skrivits i år – att det hade gjorts större insatser för att lyfta Beauvoirs tänkande och skrivande till en mer universell nivå.

Det är mycket som kan förvåna i Beauvoirs okonventionella levnadsbana. Att hon hyste så hög uppfattning om både människan och tänkaren Sartre hör dit. Det når mig att en nyutgåva av dennes Äcklet utkom ungefär samtidigt som dessa Beauvoir-kopplade böcker, men den har gått mig spårlöst förbi; det är en bok jag inte har skänkt en tanke sedan jag läste den som yngling och inbillade mig förstå den. Sartre fick Nobelpriset, men ärligt talat: vem läser ens honom i dag, medan det är mindre svårt att hitta Beauvoirs namn i debatten, oavsett om det rör filosofi, litteratur eller politik.

Moberg ägnar sig åt projektioner, en farlig syssla för den som vill umgås med litterära förebilder. Ändå lyckas hon gång på gång med den svåra balansgången att bevara vördnaden samtidigt som hon ger utrymme åt kritiskt tänkande. För det här är en tänkande bok, även det ett sällsynt inslag i den svenska fackprosan. Själva grundförutsättningen, att en författare ska fungera som en vägvisare, eller en auktoritet, är något som håller på att gå förlorat. I vår tid har ju dessutom själva författarrollen ersatts av entreprenören.

Ganska mycket med Simone de Beauvoir är svårsmält, något Moberg är fullt medveten om, och ingen kan anklaga henne för att ha skrivit en hagiografi. Hon aktiverar två termer för att förklara Beauvoir som författare: kontakt och kommunikation. Jag skulle gärna tillägga, för att göra allitterationen komplett: kontroll. Som modus operandi blir en ”förutsatsmässig optimism” Beauvoirs knep för att hantera livets svårigheter. Det är något annat än att ta allt med en – för att tala fotbollsspråk – klackspark.

Med den nutida polariseringen i åtanke är det svårt att inte hålla med Beauvoir när hon menade att feminism är en vänsterfråga (ledtråd: kolla hur de olika könen röstar i höstens val). Länge skulle hon dock vara obekväm med att kalla sig feminist. När hon i sin ungdom pluggade med sin namne Simone Weil menade hon att det viktigaste för filosofin var att visa livets mening, varpå Weil kort svarade: ”Det är uppenbart att du aldrig har gått hungrig.”

Mobergs bok är stark på två plan: dels genom förtrogenheten med olika aspekter av Beauvoirs liv och författarskap, dels genom parallellerna och jämförelserna med det egna livet. Vi får också veta hur det var att ligga med Sartre, från En familjeflickas memoarer: ”Det påminde om en förberedelse för ett kirurgiskt ingrepp som jag bara skulle underkasta mig.” Ordvalet återkommer i Det andra könet, likaså att en kvinnas första samlag alltid är en våldtäkt.

Så ja, en högst välkommen nyutgåva av en bok som var viktig 1996 och fortsätter att vara det. Det enda jag har att anmärka på är förminskningen av Virginia Woolfs Åren som en pessimistisk roman skriven av en kvinna som inte ville annat än begå självmord, samt felaktigheten att Woolfs pappa Leslie Stephen ”uppfostrade dottern till den son [han] aldrig fick”, eftersom han ju hade sönerna Thoby och Adrian, och likaså var han knappast ”stödjande”, då hon erkände att hon inte kunde publicera något medan han fortfarande var i livet.