Är det här årets knasigaste bok? Louise Halvardssons Åsexuell liknar vid första – sorry – åsyn ett havererat avsnitt av South Park: hon flyttar till ån Assman [sic!] i Tranemo, och inleder ett sexuellt förhållande med vattendraget. Frågor på det?
Jo, jag har några frågor. Visst är jag bekant med dendrofili (att älska träd, can you blame them?), likväl som att det för några år sedan var populärt bland kvinnor att gifta sig med ett stycke från Berlinmuren. Sådant kan göras begripligt, och i det här fallet har alltså Halvardsson skrivit en oblyg, sensuell och sexuell hyllning till sin älskade å. Och nog har storleken betydelse: ”Du är 21 kilometer / hur bred du är varierar / Fuck alla kukmätare / ni kan inte mäta er.”
Halvardsson är punkpoet och performancekonstnär. Visst går det att se hela förälskelsen som ett konstprojekt, likt det hon ägnade sig åt genom att sitta fyrtio dagar på en bänk i Berlin. När jag har läst hennes tidigare ojämna böcker har det funnits något oförlöst i skrivandet, något som hon nu tar igen med råge. För det här är det mest övertygande jag har läst av henne, och många av dikterna – även om de i ärlighetens namn är för många – är riktigt bra.
Inte heller finns det väl anledning att tvivla på hennes kärlek, även om hon lite väl lättvindigt överger Assman för en flytt till Göteborg. Lite hjälper det att hälla några droppar i en burk att ta fram, även om hon slarvigt nog glömde bort att diska ur burken, så hon får finna sig i att det ljuvliga blir uppblandat med grön currypasta. Men det är också ett av flera exempel på avväpnande humor. Kanske det krävs ett visst mått av humor för att bli så totalt uppslukad av en å, för här är det med hennes egna ord ”kärlek vid första åsynen”. Hon är svartsjuk och kåt, så som alla är i en begynnande kärleksrelation (”jag kommer utan skam”).
De olika sektionerna i boken leker med å-bokstaven i orden ”återstoden”, ”åsynen”, ”åtrån”, ”årsverket”, ”åverkan”, ”åtskiljandet”, ”ångern”, ”återfallet”, ”åsexuell”. Det öppnar för flera finurliga och fyndiga dikter, samt en del lättviktiga ordvitsar. Men bland det lättviktiga förs samtidigt intressanta och väsentliga diskussioner om relationer och vilka egenskaper en partner ska äga. Nog finns det en viss frustration hos diktjaget när hon önskar att ån kunde vara lite mer pratsam, något som kvinnor i heterosexuella relationer verkar eftersöka. Men här är det förstås mer en het än en hetero relation, med ett visst queert läckage, om uttrycket tillåts.
I den mån det liknar något är det kanske de två erotiska undersökningarna Helena Österlund skrev för några år sedan, Min sårbara kropp och den som för den här aktuella boken har en så passande titel, Att spegla sig i någon annans vatten. Det här var kriminellt missförstådda böcker som gjorde många generade, mest för att de saknade motstycke. På ett sätt går Halvardsson ännu längre, men ändå inte tillräckligt långt, även om det finns riktigt starka enskildheter när alla förbehåll släpps fria:
Trär av mig hämningarna
på soffan, skruvar av locket
särar låren, tippar en
D
R
O
P
P
E
av dig i min skåra.
Vad jag saknar är en mer utförlig diskussion om samtycke, som ju också gäller andra varianter av den ekosexualitet som diktjaget ingår i. Vad känner träden för människor som onanerar på eller över dem? Hade Berlinmuren något val än att ingå i äktenskapet? Och är Assman verkligen så medgörlig som diktjaget låter förmoda? Här finns förvisso en samverkan, där ån slickar och – ja, ni kan föreställa er resten. Men tycker ån verkligen det är ok om du kissar i den? (Skulle inte jag tycka!)
Men ja, med tanke på konkurrensen är det inte svårt att förstå varför ett diktande jag söker sig till en å: ”Du ger villkorslöst / är alltid våt & ståndaktig”. Halvardsson är förstås frivillig ”punkpoet”, och då kan man räkna med två saker: att Patti Smith citeras (ja, ”Pissing in a River”) och et-tecknet (”&”) används flitigt. Men det här är framför allt en mer enhetlig bok än jag har tidigare läst av poeten Halvardsson, och det går att fördra en viss monotoni när boken saknar alla inslag av det spekulativa. Det är helt ogarderade dikter den här gången, och det är befriande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.