Min mamma skrattar, Chantal Akerman, översättning Benjamin Wagner, Filmögon

 

Det var en stor skräll när filmtidskriften 2022 lanserade sin lista över filmhistoriens 250 bästa filmer – en tradition sedan 1952, med nya listor vart tionde år, framröstade av filmkritiker och regissörer från hela världen. Nummer ett på listan: Chantal Akermans Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles från 1975. En film som i drygt tre timmar följer en hemmafru som lagar mat, är barnvakt, tar emot besök från olika män, alltmedan kameran långa stunder är helt orörlig.

Men Akermans gärning förtjänar all uppmärksamhet. Hon var belgisk regissör och konstnär, av många sedd som en pionjär med sina feministiska verk (Jeanne Dielman … har helt klart fungerat som ett portalverk för en radikal feminism). Hon var också författare, och strax innan sin död 2015 skrev hon boken Min mamma skrattar (2013), som berättar om en dotter och en dödssjuk mamma. Dottern är framgångsrik filmregissör.

Autofiktion? Nja, det är faktiskt svårt att genrebestämma den här hybriden mellan självbiografi, essä, dokumentär och roman. Som det ofta blir när konstnärligt verksamma personer från andra discipliner skriver skönlitterärt blir resultatet okonventionellt. Det kan leda till irritation: min första reaktion blir att himla med ögonen och tänka att här har vi någon som tagit sig vatten över huvudet, men tids nog blir jag övertygad om att Akerman är mycket medveten om vad hon håller på med, bara att hon har valt andra estetiska val än en romanförfattare skulle ha gjort. Det når mig att hennes bok har jämförts med Thomas Bernhard, och förvisso finns det drag av dennes ältande, men hans oefterhärmliga stil är mer musikalisk, mer rytmisk i sitt njutningsfulla beroende av upprepningar.

Till de ovanliga hör ganska rikhaltigt utnyttjande av fotografier, från filmer och från privatlivet, med bilder av mamman, dottern och denne syskon. I korthet handlar det om en mamma som är sluten och ovillig att dela med sig av sina minnen, medan dottern – bokens berättare – famlar efter vad som har hänt i hennes liv. Men som alla vet som någon gång umgåtts med sina barndomsminnen – de ljuger nåt så förbannat. Hur ska hon kunna lita på så opålitliga minnen: ”Vi minns inte att hon tog hand om oss. Vi minns inte att hon skapade ett lyckligt hem.” Under tiden flänger hon runt världen på olika uppdrag, med sitt dåliga samvete i packningen. I New York finns den yngre flickvännen C, som är toxisk och våldsam.

Depressionerna är alltid närvarande, och Akerman gestaltar det här lysande i en scen där hon har problem med att kliva av flygplanet i just New York, för hon vill bara vara kvar i luften resten av sitt liv. När hon ska hämta bagaget tar hon fel resväska och blir utskälld och måste vänta tills det bara finns en enda väska kvar för att förstå att det är hennes. Ala med erfarenhet av depression känner igen de här symtomen, som gör det så svårt att fungera i vardagen. Det kan vara en så enkel sak som att bli fastfrusen utanför en arbetsförmedling eller bli kvarstående i en trappa på bokmässan när alla andra rör på sig.

Akermans stil är konstaterande, och liknar journalanteckningar. Hon registrerar, och en läsare må vara förlåten om hen tycker att det blir mer än lovligt opersonligt. Men det är i förlängningen en vägvinnande stil, och metoden är lika effektiv som hennes sätt att göra film: det är inbjudande, men bara om du lämnar dina fördomar utanför när du ska tillägna dig boken. Då lägger den successivt beslag på hela din uppmärksamhet, utan att du förstår hur det har gått till. Sjukdomen gör oss oberäkneliga, och det här är ett ärligt porträtt av hur sjukdomen angriper mamman, men hur också berättaren blir påverkad. Mycket lämnas ouppklarat, så som det ofta är i livet i allmänhet och i synnerhet i frågor som rör familjen.

Min gissning är att de flesta som läser vill bli strukna medhårs (den som vill ha bevismaterial uppmanas kolla topplistan över de mest sålda böckerna för tillfället). Chantal Akerman skriver taggigt och oortodoxt, och jag tror att många skulle kalla det här en ”svår” eller ”otillgänglig” bok. Låt inte dessa barnsliga fördomar hindra dig från den läsupplevelse som väntar om du rustar dig med tålamod nog att läsa den här boken. En avslutande truism: stor konst får oss att upptäcka saker om oss själva, och det är inte att säga för mycket att påstå att Akermans bok visar en skarp bild av dina egna bevekelsegrunder.