Talkörsverk, [red] David Pagmar, Pamflett

I pamflettens historia finns spridandet av information och kunskap, men också uppvigling. Mitt främsta exempel är den irländske misantropen Swift med sin famösa ”A Modest Proposal” (äta barn? han måtte ha varit ”i r o n i s k”, eller hur?), och poeten Shelley, som i sin ungdom tillsammans med en kompis lät trycka pamfletten ”The Necessity of Atheism”, som fick honom relegerad från Oxford. Kort sagt: det nätta formatet lämpar sig för kontroversiellt innehåll.

Förlaget Pamflett ger sedan 2021 ut poesipamfletter. Någon enstaka gång renderar det i en bok, som i Pooneh Rohis Genljud och Aubrey Birchs Vesicapiscis. Den bok som nu återkommer är ett mellanting. Talkörsverk ingår som ett trippelnummer i serien Poesipamfletten, som #28-30, men är avsevärt längre med sina drygt 100 sidor än de gängse pamfletterna. Den har också många bidragsgivare. Hur många? Det beror på hur du räknar, men dryga dussinet är en god överslagsberäkning, där alla utom en – Frithiof Engzell – hör till de mer än hyfsat etablerade namnen.

The usual suspects? Ja, med undantag för att Elis Monteverde Burrau för en gångs skull saknas i uppställningen. Boken rör sig mellan antologin och det samskrivna. Flera av texterna betonar också det kollektiva. En bra talare är en bra lyssnare, som jag brukar säga till mina elever (som om de lyssnade). Gemensamt för de olika texterna är det uttalat politiska innehållet. Det är inte att säga för mycket att hävda att det här är en uppviglande textsamling. Poesin kan vara många saker; motstånd hör till de vackraste av dem. Att vägra inordna sig i en kapitalistisk världsordning är poesins sätt att hantera samhällets mest destruktiva krafter.

Som initiativtagare verkar Lina Rydén Reynols ha fungerat. Hon inleder med ett förord och en egen text, som tar hennes omtalade ”talkör” som utgångspunkt. Det stilideal som råder inom kören – att det inte ska ”låta bra” – är spännande som estetisk idé, men det kan också resultera i riktigt usel dikt. Tur då att hon är en så durkdriven poet, och att hon har sin egen definition av det sköna: ”Något som är snyggt är bara snyggt, något som är fult är aldrig bara fult.” Hon skriver en poesi som medvetet hackar, låter fel, och hennes inledande bidrag är kanske inte ”bra” i konventionell mening, men som poesi är den oemotståndlig.

Det dåliga kan vara en frigörande metod, och blir därmed något annat, något ofrivilligt angeläget. Trätomålet kan uppfinna sitt eget sväng. Skrivarkollektivet BAM, bestående av poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević, debuterade tidigt 2024 i ett nummer av Lyrikvännen med en ursinnig parodi på Tidöavtalet. De påminner om att samtidens politiska frågor är så frånvarande i debatten, som polariseras mellan vinster i välfärden, inlåsta snorvalpar och den kulturella kanon. BAM lanserar ett uppfordrande engagemang: ”Eftersmaken från förräderiet fräter sönder munhålan / Och ni, utrotningens hejaklack, strövar omkring, / sorglösa / […] Ni som runkar till demokratiska rättigheter utan att / protestera mot dess inskränkningar”.

På tal om samtiden har vi fått en bedrövlig kulturdebatt som handlar om skribenter som upplever sig vara tjocka, fula, ensamma, bär snygga eller fula kläder … Ärligt, jag har nog läst fler texter om Jens Liljestrands penis än om politisk poesi på de senare årens svenska kultursidor. Så här är det: jag tror att vi alla är egoister, och just därför är det så viktigt att vi är aktsamma om gemenskap och solidaritet (utrotade begrepp från samhällsdebatten). Ett exempel i den här boken diskuterar Sápmi, med Alexandra Sundqvist som avsändare: ”jag vill lägga träden i dina händer / ur dina armar ska de växa / ur dina drömmar ska sången stiga”.

Dikterna i den här trycksaken inte bara talar – de ropar, och de ropar efter att bli iscensatta och hörda. (Var fan är ljudboken när man behöver den?) Erik Lindman Mata tar i sitt bidrag ”Sent” hjälp av Fredrik Nyberg, Aya Kanbar och Jenny Tunedal för att skapa ett fyrstämmigt verk som illustrerar en dubbelhet. Det blir både frågan om starka, egensinniga och enskilda röster, samt en harmonisk samklang över en delad erfarenhet. Och Engzell – ny bekantskap för mig – skriver också egensinnigt trespaltad dikt, som även den nog behöver läsas högt för att komma till sin rätt. Att läsa den är som att följa parallellslalom med tre åkare.

UKON och Tunedal har under flera år sysslat med att översätta Emily Dickinson. Här skapar de ett resonemang kring en av hennes emblematiska dikter, den som inleds ”’Hope’ is the thing with feathers”. Det blir en text om översättning som överskrift och överröst. Originalet har verbet ”abash”, känd från John Miltons sublima ord från Pardise Lost: ”Abashed the Devil stood, / And felt how awful goodness is, and saw / Virtue in her shape so lovely; saw, and pined / His loss.” ”Abashed” betyder ju närmast ”generad”, men hur har Dickinsons ord då översatts? Av Lars-Inge Nilsson: ”förvirrar”. Av Anne Marie Vinde: ”tystar”. Det har också översatts som ”smärtar”. Av UKON och Tunedal: ”plågar”.

Så lägger sig de olika rösterna under, över och intill varandra. Det är intimt.