Bryllupsnat, Signe Gjessing, Gyldendal

  

Kärleksdikten närs av olycka, alltsedan det apokryfiska Sapfo-fragmentet ”168B”, här i dansk översättning av Mette Moestrup och Mette Christiansen: ”MÅNEN ER GÅET NED, SYVSTJERNEN MED / DET ER MIDT PÅ NATTEN / OG TIMERNE GÅR / JEG LIGGER HER ALENE”. Undantag finns – alla har de Eva-Stina Byggmästars signatur.

Så hur går det att skriva extatisk kärleksdikt anno 2026? Signe Gjessing, som sedan sin debut med Ud i det u-løse 2014 har välkomnat en viss form av virtuos språkkänsla parad med kosmiska anspråk, presenterar ett anspråksfullt förslag med sin nya pastellfärgade bok Bryllupsnat. Redan debuten fick mig att tänka på Edith Södergran, en poet som blivit allt mer aktualiserad i dansk offentlighet med nya översättningar av dikterna och Agneta Rahikainens briljanta biografi. Så är Södergran också i denna bok en del av det Pantheon av modernistiska diktare som Gjessing skapar, tillsammans med Nelly Sachs och Else Lasker-Schüler. Sicken trio!

Det bör kanske framhållas hur lekfullt Gjessing skriver, om det inte har framgått: ”Hvorfor kan stjernerummets smag huske præcis, hvor den opholdt sig, / da hindbærrene snød sig til at købe likør, selvom de er for unge til det?” Hennes kärleksdikter är tio till antalet och följs av en ”excyklopedi” med 56 aforismer på uppslagsorden ”Filosofi”, ”Statskundskap”, ”Botanik”, ”Medicin”, ”Økonomi”, ”Kunst”, ”Kemi”, ”Fysik”, ”Idræt”, samt ”Jura”. Hon använder ofta också det oerhört vackra ordet ”stjärnrymden”, alltför sällan använt av andra.

Hennes dikter innehåller för övrigt en mängd stjärnor och hud (ungefär som röda mattan på en Oscarsgala, med andra ord). Och solen! Och läppar! Gjessing skriver otåligt, som om marken bränns under fötterna. Hon skriver i dialog med bländande föregångare, främst Södergran, och det är inte svårt att fatta viljan att skriva vidare från perspektivet som modern jungfru eller radikalfeministen som hävdade att mannen aldrig har funnits, att han är en falsk spegel som ”solens dotter vredgad kastar mot klippväggen”.

Men det är också mycket i den här tunna boken som är kufiskt. Så här i den femte dikten:

Min stjernekrop er lige begyndt at følge mit hjerte på instagram og har

fundet ud af, at jeg elsker dig.

Og:

Min hud er mit hjertes gæstehåndklæde, som stjernerne ikke skal bruge,

for jeg synes, de står mig for nær.

Men poesin har en självklar rätt att uttrycka sig knepigt om den vill eller om situationen kräver det. Och Gjessing har ett ärligt, naket tonfall som är helt hennes egna, lätt igenkännbart för oss som följt henne sedan början (hon debuterade som 22-åring). Hon skriver en bråkig, brokig form av dikt, en dikt som vägrar komma till ro, som vägrar finna sig utan hellre infinner sig – meddelar sin närvaro, med stark lyskraft. Som en stjärna? Ja, som en stjärna.

För poesi ska inte enbart nöja sig med att vara en bruksanvisning: ”Stjernerne kan være helt sikre på, at du kommer og stråler for dem, når de / er forhindrede, fordi de ligger hos mig.” Är det här oförståeligt, eller något som går att förstå? Nja, jag kan inte säga att jag omedelbart har förstått de här dikterna, efter att ha tillbringat en dag med dem, men jag litar på författarrösten, litar på tonfallet. Vad det än är Gjessing håller på med är det ett vågspel, detta intima möte mellan diktens röst och läsarens mottagande. Det går att applicera på kärleken: vad försiggår i huvudet på den du älskar? Du både vill veta och fasar för svaret.

Gjessings svar är magnfikt: ”Mit hjerte er et håndvåben, som stjernerne truer med at skyde sig med, hvis / jeg ikke gengælder deres kærlighed.” Kroppen och rymden är hennes alfa och omega – det abstrakta och det konkreta. Hon skriver en vildsinnad poesi, knasig ibland, och ibland kristallklar, men alltid underbar. Den kunde kallas ”gudomlig”, med sin tilltro till ett hett andligt möte mellan – eller ett kors och tvärs – ett jag och ett du.

Det är dikter med höga anspråk, och det virtuosa kan väl inte betonas tillräckligt många gånger eller tillräckligt starkt. Men det blir aldrig lärdomstungt. Här finns en referens till Mozart – det är inte första gången – likväl som till Taylor Swift, Immanuel Kant, Marlene Dietrich och Winston Churchill. Signe Gjessing skriver tunna böcker med lång räckvidd. Hon är en av de mest våghalsigt begåvade av de danska poeterna. Nyligen skrev Sanna Samuelsson att den danska poesin överskattas av svenska läsare. Jag skulle kunna säga tvärtom, eftersom jag ännu inte har läst någon riktigt adevkat hyllning av Gjessings formidabla poesi.