Det här har jag sagt många gånger redan, men få böcker från senare år har varit lika förbluffande starka som Doireann Ní Ghríofas Ett spöke i strupen, som kom på svenska 2023. Hur ska den beskrivas? Spöken – hämnd – osynliggörande och åskådliggörande – språk – religion – sex – historia – feminism – magi. Hur ska en sådan unik talang förvaltas?
Ja, till att börja med: den här nya boken, Said the Dead, som vidareutvecklar några av spåren från den förra romanen. Här är det också frågan om en spränglärd essä om ett historiskt förflutet som genskjuts av fantasi och poetiska påhitt (Ní Ghríofa är också poet). Platsen: ett övergivet mentalsjukhus från senviktoriansk tid. En nutida individ hamnar vid dess rostiga låsmekanismer: ”Once the old key entered, the old lock nodded. There you are.” Sannerligen: där är vi!
När jag började jobba på Umedalens sjukhus i mitten av 80-talet fanns ändlösa kulvertar som man kunde frekventera om man hade anledning att besöka någon av de andra avdelningarna. Där kutade alltid minst en manisk patient med stirrig blick och insnärjd i molokna monologer. De gamla skötarna, med rutin från 50-talets lobotomier, brukade avmätt säga: ”Om det är nånstans det spökar, är det säkerligen i den kulverten.”
En berättare, som lite klurigt ges tilltalsnamnet ”the Reader”, börjar snoka i de gamla dokumenten från det nedlagda mentalsjukhuset vid Cork på Irland. Och hon får reda på saker när hon hittar journalanteckningarna. Bland annat att en av läkarna var Lucia Strangman, som tillsammans med den ännu mer kända systern Mary tillhörde de första kvinnor som utbildades till läkare i Irland. Lucia blir författarens ciceron i detta inferno, och hon tar allt mer utrymme, med kameran i ena handen och pennan i den andra. Många av hennes patienter var kvinnor, och när den nutida individen – ”the Reader” – tar del av dokumenten blir det plågsamt hur svårt det var för Lucia att inte bli delaktig i det systematiska förtrycket av kvinnor som visade någon form av avvikande beteende. ”Hysteri”, som det kunde heta. Det kunde räcka med en oönskad graviditet eller att hysa konstnärliga ambitioner.
Tillsammans med rikhaltiga fotografier och en omfattande förteckning över använda källor förvandlar Ní Ghríofa romanen till en dokumentär, eller om det är tvärtom. Hennes stora insats ligger i att hon så effektivt gör det förflutna levande, och att hon når längre än en historiker skulle ha gjort. Helt enkelt för att hon släpper inlevelsen fri, och skriver helt utifrån den historia som med Faulkners inte är död eller ens förfluten. För en irländsk författare finns det förstås fog för dessa dubier kring hur historieskrivningen har förmedlats inte minst i skolan – tänk bara på Magdalenahemmen, om du behöver en påminnelse om tystnadskultur i sin sämsta form. Här finns även en irländks historia om engelsk övermakt.
Om David Foster Wallace menade att varje varje berättelse är en kärleksberättelse, kunde Ní Ghríofa mena att varje berättelse är en spökberättelse. Och spöken är både diskreta och påträngande (källa: egen erfarenhet). Fiktionen är en lämplig spelplan för spökerier. Vi bär alla på spöken; en del av dem går under namnet ”Nostalgi” (kloka människor skyr dem). Det råkar slumpa sig att jag parallellt med den här irländska romanen läser danska Charlotte Weitzes Ulvemælk, om varulvar och spöken, mer specifikt norska folklivsforskaren Evald Tang Kristensen. En trend? Men varför skriver inte fler svenska författare – Andrea Lundgren undantagen – sådana här romaner? De med högre ambitionsnivå än att skildra sina egna vardagar kan också snegla mot mexikanska Valeria Luisielli, som inte heller byggt några vattentäta skott mellan verklighet och fiktion i sina romaner.
Ní Ghríofa låter sina spöken stå i konflikt med varandra, fastlåsta i sina egna ekokammare. En kvinna hör en man ödesdigert viska: ”we’ll meet again”. Få saker kan i så hög grad låta både lockande och avskräckande. Den viktigaste frasen som läkarna plitar ned i journalerna, och som även det kan vara både positivt och negativt: ”no change”. Och det här med att de döda finns bland oss, är inte det en tanke som också den är tveeggad: både barnslig och vacker, lika korkad som den är hoppfull – patetisk eller sublim, eller bådadera?
För det finns ofta en anledning för någon att gå igen. Här finns det frustrerade bitterfittor som vill göra upp räkningen. Ní Ghríofa får verkligen dessa kvinnoöden att leva, vilket är spöklikt bara det. En av kvinnorna säger att hennes namn är ”Never”, och i nästa stund heter hon ”Anguish”. Hon lyckas också förena form och innehåll till en oväntad enhet, som hela tiden sätter läsningen på helspänn. Så här ska feminismens slipstenar dras, kan man sätta som omdöme av det konstnärliga och inte minst etiska projekt Ní Ghríofa nu har skapat med sina två märkliga romaner, där en säregen poesi uppstår i mötet mellan det uppgivna och optimistiska.
Det finns förstås en försåtlig ironi över mentalsjukhusets nuvarande öde, att bli lägenheter, där företaget som hyr ut dem har denna slogan: ”live comfortably, live conveniently, live with us”. ”Bo med oss” låter som något ett spöke kunde säga. Ní Ghríofa skriver med en avväpnande humor, och det manierade övertas också av ett konsekvent genomfört syfte, att skildra en skamfläck utan att fördenskull putsa bort det skändliga. Det är onödigt att jämföra, men jag kan inte komma på någon författare från Storbritannien eller Irland som har varit i närheten av denna vidlyftigt påhittiga fantasi sedan jag läste Jeanette Wintersons första romaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.