Isabella Nilssons nonsens

 

[När Isabella Nilsson i oktober 2023 fick Erik Lindegren-priset höll jag detta pristal vid ceremonin i Luleå.]

Foto: Ellerströms

”Det är svårt, det är otroligt och obeskrivligt svårt, det överstiger nästan mänskliga krafter, att skriva strunt.” Så skrev Carl Jonas Love Almqvist på 1840-talet. Lite drygt hundra år senare skulle Gunnar Ekelöf överta Almqvists estetik med sin diktsamling som fick heta just Strountes. Kruxet låg enligt Almqvist i att den som försöker skriva lättsamt gärna försöker polera sin text till att låta den göra nytta. Man kunde tillägga: göra den svenskt rekorderlig. Mycket kan sägas om den svenska litteraturhistorien, men den består till övervägande del av allvarliga farbröder och en och annan lika allvarlig faster-variant.

För allvarligt talat saknas det en svensk tradition som har gett lättsinnet en litterär form och har odlat det som går under namnen trams och nonsens. Undantagen Almqvist och Ekelöf var dessutom mångsidiga farbröder, där strunt-diktningen bara utgör en mindre del av respektive författarskap. Därför är det så välkommet med Isabella Nilssons i stort sett unika bidrag. Och det är också genom att vara en banbrytande författare hon får Erik Lindegren-priset, med följande motivering: ”Som nonsensprinsessa och poet, dristig översättare och filosofisk äventyrare hjälper hon oss att upptäcka den lyriska potentialen i trams, strunt och vetenskap. I hennes konsekvent genomförda författarskap bildar det roliga och det oroliga jämbördiga inslag och orsakar oemotståndlig svindel hos läsaren.”

Hennes författarskap är svårt att ringa in. Det är en trädgård som växer hejvilt, men uppvisar spår av både sträng tuktan och generositet inför vilken flora och fauna som ska rensas bort och vad som ska behållas. Där andra författare ser ogräs väljer hon att bevara, i fullständig nonchalans inför växtlighetens hierarkier. Isabella Nilsson har efter ett par ungdomsböcker gett ut tre böcker som var och en utgör ett närapå unikt inslag i det svenska litterära fältet. Debuten som vuxenförfattare (vuxen författare? tillåt henne i så fall behålla barnsliga drag), Nonsensprinsessans dagbok (2018), lanseras som ”en sjukskrivning”, och är en dagbok över ett år präglat av tvångstankar, sjukdom och den självmedicinering diktjaget underkastar sig i form av ordpyssel, rimflätor, ordvitsar. Nonsensprinsessan blir det livräddande alter egot, som visar en utväg ur hjärnans kaos. Med hennes egna ord: ”språkförbistring, språkförgnistring, verklighetsförvanskning, verklighetsförmildring”. Vi är många läsare som tjusades av frenesin och uppfinningsrikedomen, där den frivola ytan spänts över ett hotande bråddjup.

I en del andra nordiska länder finns en livaktig tradition med poetiker, alltså böcker som behandlar konsten att skriva poesi. Danmark har exempelvis Tage La Cours Fragment av en dagbok, och på tal om bråddjup Pia Tafdrups Över vattnet går jag, likväl som Søren Ulrik Thomsens En dans på glosor (en titel som låter väldigt Isabella Nilsson-aktig). Medan dessa böcker hör till den danska litteraturhistorien saknas en sådan koppling mellan poesin och dess formfrågor i Sverige. Nilsson har som kompensation gett ut Vårt behov av vers (2020), med undertiteln ”En nonsenspoetik för nervösa”. Den utvecklar de idéer som finns redan i Nonsensprinsessans dagbok, genom att förstärka och ytterligare betona den livräddande egenskapen hos litteraturen. Som förklaring uppfinner Nilsson ordet ”ariadneamorositet”, vars definition lyder ”att älska den röda tråden mer än själva livsberättelsen den löper genom.” Det är en vacker bild av repet som kanske är det enda vi har att hålla fast vid när tillvaron kränger till. Ett rep som ibland snärjer oss, men som också går att kapa med metaforiska alexanderhugg.

Men, invänder vän av ordning, är det då duglig och nödvändig litteratur? Här skulle nog Nilsson få stöd av inte minst Almqvist och Ekelöf, men säkert också av Erik Lindegren. De flesta har nog stött på en och annan dikt av Lindegren i gymnasieskolan, kanske någon av de söndersprängda sonetterna i mannen utan väg, till exempel den tjugoåttonde: ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett”, den som också har den obetalbara och lockande raden för tonåringar med sinne för weltschmerz: ”att tro sig född med otur fast man bara är född”. Eller den majestätiska ”Arioso”, som inleds: ”Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman, / någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly”.

Vackert, men vad har det med Isabella Nilssons nonsenspoesi att göra? 2010 gav Rönnells antikvariat ut ett litet häfte med Lindegrens efterlämnade dikter, boken Björnungar. Där finns lättsinne och lekfullhet, ordramsor om björnar, parafraser på Lord Byron och Emily Dickinson. De här dikterna driver effektivt ut bilden av Lindegren som otillgänglig diktarfurste, som annars dominerar historieskrivningen. Men även utan dessa ansatser till nonsens från Lindegrens sida, går det att koppla ihop de två poeterna genom språkkänslan och den totala hängivenheten till det skrivna, och den mångsidighet båda uppvisar inför att ta sig an nya litterära former. Båda är förälskade i språket, och det är en ömsesidig förälskelse som smittar av sig på läsaren.  

Nilssons storverk hittills är också det en bok som är unik i svensk litteraturhistoria. En bok för ingen (2022) har ”Brev från en underpresterande övermänniska” som undertitel, och utgår från Nietzsches kanske mest lyckade bok, Den glada vetenskapen. Nilsson tar de 275 rubrikerna i Nietzsches bok, men hennes coverversion gör hela tiden egna tolkningar, där hon följer sina associationsbanor i oanade riktningar. Det är en bok som för samman de tidigare lekfulla experimenten med språket, men här blir ambitionsnivån högre, genom att de ostyriga ordlekarna ställs samman med allvarligt syftade undersökningar, där hon tar sig an filosofiska problem på okonventionellt sätt. Här excellerar Nilsson också i den svårbemästrade aforismens konst. Vi kan berömma svensk litteratur för mycket – här finns fantastisk poesi, en arbetarlitteratur som inte går av för hackor, och en dramatik som förtjänar att spelas på europeiska scener. Men vi saknar inte bara en poetiktradition och en nonsenstradition, utan också en aforismtradition. Att Isabella Nilsson på egen hand råder bot på dessa tre brister är anmärkningsvärt. Hon gör det i en gränsöverskridande bok som hela tiden växlar spår mellan olika förhållningssätt, som lånar drag från poesin, essän, självbiografin, vetenskapen, filosofin. Det sker i en bok som på ett subtilt sätt demonstrerar konstens funktion i ett samhälle: att råda bot på våra hjärnspöken.

Nietzsche menade att vi har konsten för att inte dö av sanningen. Det vore mig främmande att enbart se Nilssons författarskap som verklighetsflykt, för det skulle vara en grov förenkling. Med sina böcker visar hon tvärtom att vi kan ha konsten som ett verktyg för att göra verkligheten mer hanterbar. Det kan låta förminskande att reducera en författare till självhjälpslitteratur, men medan den genren infekterats av geschäft och charlataneri, finns hon Nilsson ingen annan uppenbar avsikt än att göra läsaren medveten om vilka skatter som språket och litteraturen inrymmer. Det är en glädje som aldrig är tillkämpad eller ansträngd, men också heller aldrig i avsaknad av dess motsats olyckan. Därför blir också balansen mellan det höga och det låga så nödvändig i hennes böcker.

Genom hela Nilssons författarskap löper språkförälskelsen, vars givna yttring har med skönlitteraturen att göra. Hon är uppsluppet begeistrad i läsning och bedriver en egen form av essäkonst, där hon underförstått lyfter fram de författare som har betytt mycket. Därmed formar hon en personlig kanon, som ger utrymme både åt uppenbara klassiker som Kafka och Beckett, och en del mindre väntade namn som Mary MacLane och Ottessa Moshfegh. Hon har samma inställning till dem alla: de måste bereda stor och omedelbar läsglädje. En hel del av dessa författare har hon också översatt. Där finns nonsenspoeter ur en brittisk tradition, som Mervyn Peake och Edward Lear (tillsammans med Malte Persson), samt Lewis Carroll, han som skrev böckerna om Alice i Underlandet och Alice i Spegellandet. Tillsammans med Jonas Ellerström gav hon 2021 ut A som i Alice, som i encyklopedins form berättar historien om författaren och hans besynnerliga litteratur, i form av vindlande essäer och svindlande samtal, samt översättningar. Givetvis är också detta en unik bok i svenskt avseende.

Dessutom översatte Nilsson förra året dikter av den amerikanska författaren Dorothy Parker, i boken Jag älskar dig till döds ändå. Denna översättning är så fri att den måste betraktas som lika mycket en ny bok av Nilsson som en översättning av Parker. Hon beskriver själv hur hon föreställer sig den tvåspråkiga utgåvan, ”lite som ett samtal mellan två jämngamla kollegor på en after work; poeten Parker på en vinglig barstol till vänster om mittmarginalen, översättaren Nilsson på en dito till höger. Ibland speglar översättaren vad poeten just sa, ibland spinner översättaren istället vidare och bidrar med egna erfarenheter av samma sort.” Det är omöjligt att veta vad Dorothy Parker skulle tycka om att bli läst och översatt på det här sättet. Kanske hon, med sin kvicka tunga och obetalbara förmåga att leverera ordvitsar som dryper av sarkasm och cynism, ändå hade uppskattat att behandlas exakt så vanvördigt men ändå intelligent? Resultatet är en urspårat opretentiös bok som är både ömsint och hårdhänt, det slags bok som aktiverar både förtvivlade tårar och muntra skratt. 

Ett uttalat mål från Nilsson har varit att smitta Sverige och göra oss mer nonsenskrassliga. Hon kanske inte – ännu – har skapat en epidemi, men vänta bara. Hennes böcker är smittsam läsning, och om någon form av rättvisa finns kommer vi inom en snar framtid att inte längre förvånas över att det finns författare som går så långt in i nonsens som Isabella Nilsson. Då kan hon också tituleras drottning hellre än prinsessa. Och dessutom: blir vi sjuka på kuppen anser jag att det är värt det, bara jag får fortsätta läsa ännu fler av hennes unika böcker.