On Close Reading, John Guillory, The University Press of Chicago

Vad är närläsning? Liksom många andra analysmodeller för text har det upplevt sina konjunktioner – ibland varit på allas läppar, ibland något som hamnat i pedagogikens skamvrå – men efter att under tidigt 2000-tal ansetts vara passé finns det mycket som tyder på att det är ett verktyg som håller på att komma tillbaka. Så stämmer det med mina iakttagelser från workshops över världen för gymnasiets IB-program, där litteraturlärare anser att det är en oslagbar metod för att förstå och tillägna sig litterära texter.

Men vad är då närläsning? Edward Said har en vacker mening i en essä om Erich Auerbach: ”single phrases […] contain a whole library of meaning”. John Guillory, professor vid New Yorks universitet, kom i fjol ut med en behändig bok med den föredömliga titeln On Close Reading. (Jag önskar att jag kom ihåg hur boken kom i min ägo – förmodligen närläste jag någon essä för slarvigt …) Ingen har kanske varit i närheten av att ringa in begreppet, men Guillory anser att den som teknik är mer deskriptiv än normativ. Med stöd hos I.A. Richards – den brittiske kritikern som för cirka hundra år sedan var tidigt ute med att tillämpa något som skulle kunna kallas närläsning – menar han att det är ett hantverk, fullt jämförbart med matematik, matlagning och skomakeri.

Det är alltså mer en praktik än en teori: ”If close reading has been marginal in literary theory, it has been central to practice.” Guillory har också stöd i William Empsons magistrala studie Seven Types of Ambiguity från 1930. Då och då har ju närläsningen stött på motstånd, av sådana som Susan Sontag (Against Interpretation) – ej nämnd i boken – och Peter J. Rabinowitz. Här finns också en mildare form av kritik hos den inom skolväsendet omåttligt populära Rita Felski med hennes teori om postkritisk läsning. På 80-talet var uppfattningen att närläsningen isolerade texten från dess historiska och kulturella kontext. Men det är en snäv syn, för alla system kan ju missbrukas, och intrycket kvarstår ändå att det har varit en användbar modell för läsare i åtminstone de senaste hundra åren.

Men en kritiker behöver många verktyg i sin verktygslåda, och närläsning kan inte ersätta behovet av ytterligare metoder. Den läsare som nöjer sig med en enda ma[r]xim eller teori står sig slätt inför den mångfald som litteraturen uppvisar. Kort sagt behöver en läsare vara flexibel, och möta varje text på dess egna villkor. Flannery O’Connor hävdade i en av sina essäer att ingen egentligen kan förstå en litterär text: författaren befinner sig för nära, och läsaren för långt ifrån. Ett ideal är förstås att befinna sig mittemellan dessa positioner.

Guillory föreslår som alternativ ”öppen läsning”, som en kompromiss mellan nära läsning och en mer distanserad – för i grunden behövs ju också distansen, för att upptäcka textens samband med tendenser i tiden. Ingen skicklig läsare tjänar på att låsa fast sig vid rigida modeller: ”close reading does not guarantee validity in interpretation; rather, it opens interpretation to inspection and contestation by other readers.”

Guillory har valt otyget en flitigt annoterad framställning som (s)väller över boksidan, och han har på typiskt amerikanskt vis inte svårt för att ta till stororden när han ska försvara närläsningen mot dess fiender: ”Close reading […] is a puzzling anachronism, a contradiction, even a scandal.” En sak som han gör bra är att höja läsningens rykte (beklagligt nog använder Skolverket begreppet ”analys” bara hälften så många gånger som de använder begreppet ”förståelse” i sina betygskriterier för gymnasiet). För Guillory är läsningen mer än en färdighet – den är en konstform, bortom avkodning och förståelse. Här använder han begreppet ”attention” – uppmärksamhet, utan att ge Simone Weil cred som upphovsperson, utan anger psykologen William James (bror till Henry) som den mer auktoritära källan.

Nu kan man fråga sig hur närläsningen ska stå sig i dessa tider av hybridförlag och egentutgivning där det finns en författare bakom varje buske i landet. Vem ska ha tid att läsa dessa böcker med närläsningens noggrannhet? Titta inte på mig – jag är upptagen med annat. Det är svårt att inte hålla med Guillory när han lite försynt menar att många utgivna böcker saknar egenskaper som gör den värdig närläsning. Betrakta för all del hur en litterär kanon bildas: högst en författare från varje generation tillåts vara kvar. Och I.A. Richards ord kvarstår: ”All respectable poetry invites close reading”.

Och vad gör vi ens med ljudböckerna, som Guillory inte nämner med ett ord? Där existerar näppeligen något som kunde kallas ”närlyssning”. Snarare skryter användare om hur de lyssnar i dubbel eller trippel hastighet för att hinna lyssna (?) på så många böcker som möjligt, något T.S. Eliot på ett kanske anakronistiskt sätt kommenterade som ”Distracted from distraction by distraction”. Närläsningen blir då en motsats till lyssnandets förströddhet och disträ avkoppling, för den som läser noggrant behöver vara aktiv.

Till boken hör en kommenterad litteraturlista som John Newstok, professor vid Rhodes college i Memphis, ansvarar för. Där får vi se frekvensen av ordet ”close reading” i Google Scholar: 1950-talet: 1; 1960-talet: 14; 1970-talet: 16; 1980-talet: 42; 1990-talet: 119; 2000-talet: 282; 2010-talet: 978. Han visar också hur begreppet sträcker sig långt bakåt i historien – ibland ända till antikens dagar – men också att en ansenlig mängd titlar i ämnet utgetts under 2000-talet. För svensk del kanske ett skifte skedde åren kring 1968, när universiteten ersatte kursen Litteraturhistoria (med poetik) och därefter kallade det Litteraturvetenskap. Faran infinner sig när vi slår oss till ro och endast upprepar gamla sanningar av ren bekvämlighet, för tidigare generationer hade ofta lika mycket fel som de hade rätt.

Det har funnits god anledning för mig att upptäcka närläsningens förtjänster på gymnasiets lektioner i svenska, föga förvånande i synnerhet vid läsning av poesi. Men det är tidskrävande, och eleverna behöver rusta sig med tålamod. Tidsåtgången får motiveras av vilka pedagogiska vinster som arbetet skänker. Kanske det också nu är mer nödvändigt än någonsin tidigare med en eftersatt uppmärksamhet, fake news och tiktok-förenklingar, att ägna sig åt den typ av källkritik som uppmuntras av närläsningen.