dEN PLÅGADe MANnen – en passion, Richard Thörn & Ulf Tjärnström, pa-parant

  

På pa-parant, poeten och konstnären Leif Holmstrands förlag, ges en stilrent formgiven bok ut i dagarna. Den har skrivits av prästen Richard Thörn, och Ulf Tjärnström, fotograf i Svenska kyrkans tjänst, har bistått med fotografier. dEN PLÅGADe MANnen – en passion är en långdikt om en träfigur från medeltiden, som 14 februari 1946 närapå gick förlorad i en brand.

Misstänksam som jag är i dessa AI-tider då typ hälften av mitt flöde på instagram är fake (en kändis antas säga något dumt, en fotbollsspelare antas ha stämplat en motståndare) googlar jag figuren. Jo, den finns ju på riktigt, och förvaras i Eskilstuna. För tillfället, tills hösten infaller, kan den beskådas på en utställning på Historiska museet i Stockholm. Så har Thörn skrivit en ekfras i förlängd form medan Tjärnström har krupit så nära det bara går. Texten är satt i grönt bläck, och bilderna går också i grönskala. Grönt som i liv, antar jag.

Så blir boken en kombination av diktsamling och konstprojekt, eller museitext. Den har en oväntad inledning: ”det finns ingen gud”. Det låter mer som Pär Lagerkvist (gud stavad med gemen inledningsbokstav är classic gnäll-Pelle) än Bo Setterlind. Men hur var det nu? Har det ens skrivits väsentlig svensk religiös efter Setterlind? (Säg inte Ylva Eggerhorn, snälla.) Ja, men först på senare tid, och det med besked – Marie Tonkin ser jag som en av de bästa poeterna som debuterat de senaste åren. Glädjande nog skriver Thörn också en väsentlig religiös poesi, om än inledningen alltså kan få en att sätta nattvardsvinet i halsen.

Men kanske det är svårare att bevisa Guds icke-existens än tvärtom. Hittills har ingen övertygat mig om att han inte skulle finnas. Thörn skriver: ”Herre, förbarma dig, vi förstår inte vem du är”. Så sant, och därmed försvinner ju också alla tvivel – hur kan man förneka det man inte förstår?

Dikten är ibland satt i versaler (textens sätt att zooma in på närbild, kan tänkas), och samspelar starkt med fotografierna, när Thörn närmar sig rolldikten: ”min hud är mer lik en krokodils / än ett nyfött barns”. Så skriver han också med fin inlevelse:

SÖTA LILLA BARN PLÅGADE VANSTÄLLDA GUD

DU LIGGER SÅ HÅRT DU FRYSER

TA MIN FÖRTAPPELSE OCH TAPPA

DIG I VÅRA KUPADE HÄNDER

UR DENNA DIN KÄRLEKS KÄLLA

STARKT SOM DÖDEN STRÖMMAR VATTEN OCH BLOD

JAG GER DIG MINA SKOR OCH MIN JACKA

BÄR MIG SOM DEN RING

JAG FICK VID HEMKOMSTEN

Ibland väcks oron om poesin, att den har svårt att överleva (varför finns den kvar då och ändå?), och detsamma sker lite då och då kring kyrkan och religionen, att det inte finns plats för den i en avförtrollad och materialistisk tid (läs: kapitalistisk). Kanske det är så enkelt att det alltid tillkommer individer som upptäcker att det inte räcker med yta, att det är ett tomt liv att leva om det enda du tänker på är avkastning och maximering av dina egna livsvillkor.

Det finns uppenbara likheter mellan bönen och poesiläsningen. Båda kräver ganska lite av den som ägnar sig åt det. Sa jag lite? Jag menar mycket – nämligen djup koncentration, intresse för annat än det egna jaget, fantasi, uppmärksamhet, att tycka att kärlek är mindre pinsamt än hat, inlevelseförmåga (säg det, empati är inte straffbart (ännu!)), men också en vilja att ingå i något större än de egna perspektiven. Och belöningen är – empirin är osviklig – likartad.

Thörns dikter uppmärksammar förändringen, den bokstavliga hos träskulpturen och den figurativa hos diktjaget och som är tillgänglig för alla. Här blir Jesusfiguren ett enda sår, och då blir spikarna som satts i kroppen osökta eller oundvikliga referenser till vad som skedde på korset. Eller så är det som Thörn skriver: ”Det är bara en spik rakt in / Den håller löftet”.