Den diskreta åldern; Avled stilla, Simone de Beauvoir, översättning Lily Vallquist; Kristoffer Leandoer, Lind & Co

  

I år, fyrtio efter Simone de Beauvoirs död, finns det goda möjligheter för svenska läsare att stifta eller återstifta bekantskapen med henne. Vi har Natur & Kulturs nyutgåva av Åsa Mobergs bok Simone och jag, som jag skrev om i går, och så på Lind & Co en helt ny översättning – den första svenska – av romanen Den diskreta åldern från 1967. Det är Kristoffer Leandoer som står för denna, samt ett efterord. Han har också skrivit efterordet till nyutgåvan av Avled stilla, som nyligen kommit i pocket.

På ett sätt är det synd att utgivningen av Beauvoir är spridd på så många olika förlag och att böckerna kommer lite pö om pö – ett visst detektivarbete krävs för att upptäcka dem alla. Men det är mödan värt, tycker jag nog, eftersom jag har upptäckt (på den så kallade ålderns höst) att det är en författare som har allt mer att säga mig. Har det med livserfarenhet att göra? Här sysslar hon med åldrandet och döden. Enligt Beauvoir sätter sig döden på ens axel det år vi fyller sextio (nästa år för min del, i så fall).

Den diskreta åldern – lysande titel för övrigt – handlar om en nyligen pensionerad kvinnlig akademiker med undervisningserfarenhet från Sorbonne. Hon skriver böcker om litteratur och filosofi, är gift med fysikforskaren Alan, har sonen Philippe, som är på väg att bli kariärrist och opportunist. Det sker en brytning. Under tiden ges kvinnans senaste bok ut och får ett svalt mottagande. Har hon tappat det: stämmer det att inga nya banbrytande idéer kommer till en efter sextio?

Beauvoir uppehåller sig vid och brottas med likgiltigheten och förnöjsamheten. Hon är i sitt skrivande hård mot andra – men ännu hårdare mot sig själv. Det låter som receptet till ett långt och olyckligt liv: ”Sorgen kan man gråta bort. Men glädjens otålighet, den får man inte bukt med lika lätt.” De gamla är ”döda vars ben fortfarande rörde sig”, och nu är hon själv en av dem. Och hur ska sonens ambitioner tolkas, om inte som att det då – på 60-talet – fortfarande var ett skällsord att kalla någon för ”streber”, medan nu alla bara rycker på axlarna åt sådant beteende. Så kan kvinnans sorg uppfattas: det är inte hennes livsval som blivit obsoleta, utan det är samtidens förskjutning mot mer materiella värden.

Ett problem som gärna infinner sig när man läser Beauvoir är att tolka för självbiografiskt. Lite har hon sig själv att skylla, med karaktärer som befinner sig på inte ens armlängds avstånd från henne själv och livskamraten Sartre. Här skriver hon en bok när hon själv är 59, om en kvinna som har panisk skräck för åldrandet. Men det ska också anmärkas hur förutseende hon skriver om till exempel vår tids drottningar på sociala medier, för så här klarsynt kunde hon döma ut dem redan för 59 år sedan:

De har ett obestämt arbete, de gör anspråk på att bilda sig, idrotta, klä sig väl, ha det perfekta hemmet, uppfostra sina barn oklanderligt, leva ett fashionabelt liv, kort sagt lyckas på varje plan. Och inget är egentligen viktigt för dem. De får blodet att frysa på mig.

Det är faktiskt svårt att förstå varför det dröjt så länge tills Den diskreta åldern har översatts till vårt språk, för det är en livfull, chockerande och underbar roman. Dialogen är brännande, blixtrande, full av subtila, spydiga kommentarer. Simone de Beauvoir måste ha livats upp av att skriva den: ”Vad är en vuxen? Ett barn som åldern har blåst upp.”

I anslutning utkommer alltså en pocket i Lind & Co:s Palmserie med kvinnliga klassiker, Avled stilla, i Lily Vallquists översättning från 1965. Här handlar det om åldrandets yttersta konsekvens: döden. Det är en essä om mamman, som 24 oktober 1963 läggs in på klinik för ett lårbensbrott. Så upptäcks cancer, och kampen mot döden inleds – en kamp utan segrare. Ett halvår senare har Beauvoir texten klar.

I sina för- och efterord om båda böckerna kallar Leandoer dem ”gripande”. Det är en ovanlig kritikerterm, fast i ärlighetens namn fullt legitim, för det är svårt att resa invändningar mot en text där författaren menar sig vara ”söndersliten av medkänsla”. Beauvoir skriver om hjälplösheten hos mamman, och den egna hjälplösheten. Det är en klinisk text, men med känslorna på helspänn. Det finns något i hennes skrivande som saknar pardon, och hon ser allt, de olika läkarna som antingen är bra eller dåliga, men framför allt sköterskornas uppoffrande arbete och hur det påverkar mamman: ”förödmjukande för henne och motbjudande för dem.” Hon skildrar mammans nakenhet, förnedringen, lavemangen, och de korta stunderna av frist och lättnad, innan nästa plåga infinner sig.

Här skriver Beauvoir också om den dåliga relationen mellan mamman och pappan, hur mamman hela tiden tvingades utstå nyckerna och otroheten. Det är en misslyckad relation som lär dottern allt hon behöver veta: ”att det borgerliga äktenskapet var en naturvidrig institution.” Hon kunde inte heller gråta när pappan dog, men inför mammans dödssjukdom övermannas hon av tårar: ”Den här gången hade jag ingen kontroll över min förtvivlan, någon annan än jag grät inom mig.” Till sist försonas hon ändå med mamman, genom att båda älskar livet.

Gamla ställningstaganden behöver omprövas, när Beauvoir skildrar en mamma rädd för dotterns intelligens. Det är kanske det mest insiktsfulla som har skrivits på temat mor-dotter, eller barn-förälder. På ett plan blir de främlingar för varandra, där var och en tvingar sig själv att inrätta distans som en överlevnadsmekanism. Jag slås av ärligheten i Beauvoirs förhållningssätt, att hon just genom att blottlägga de dåliga sidorna både hos sig själv och hos mamman åstadkommer denna unika form av sanning. Då blir det en text som saknar strategi och aldrig blir sentimental eller tillrättalagd.

Vore det inte för att jag redan har citerat allt för mycket skulle jag gärna anbefalla den här bokens två avslutande meningar, för att de bättre än något annat jag har läst summerar livet och döden. De är värda att leta upp, även för läsare som likt mig en gång i tiden avfärdat Simone de Beauvoir, på oklara grunder.