Arvegods, Jonas Rasmussen, Trombone

  

Jonas Rasmussen har profilerat sig som översättare av främst dansk poesi, men har också skrivit en del böcker, däribland poesi under pseudonym – författarnas osynlighetsmantel (om de inte döper den till ”Bo Baldersson” har den kort bäst före-datum – och nu utkommer en kort roman på förlaget Trombone. Arvegods är till sin yttre form något av punktroman – alltså med korta kapitel – och är på lite drygt hundra täta sidor, där varje kapitel bara är ett stycke långt.

Men formen är också kammarspelet. En kvinna och en man har sammanstrålat vid ett enkelt gods, där tidsmarkörerna är få. Platsen: i närheten av ett hav. Vi får successivt veta att de växt upp där för 20 år sedan. Hon är dottern i huset, och han är son till husan – ett klassiskt Fröken Julie-upplägg, kan tyckas, men det stämmer inte riktigt, även om klassaspekten finns med som ett mönster som inte går att tvätta bort. Något har gått snett här: det har brunnit, och kvinnans händer luktar bensin. Då, när de fortfarande var barn, inträffade också avgörande händelser i deras liv.

I någon mån förklarar det parets nuvarande tillstånd, som liknar letargi med plötsliga utbrott där de slår varandra och spottar på varandra. Minnena lever starkt i dem. Det gåtfulla styr deras handlingar, där romanen använder sig av tablåer och sekvenser för att berätta om det ohyggliga som har skett, och som av allt att döma fortsätter att ske.

Stilen är filmisk, och ett av styckena inleds så här:

Kvinnan går över tröskeln till där tystnaden börjar. Hon låter dörren stå öppen bakom sig. Mannen kan göra som han vill. Stå kvar, eller följa efter in. Det gör henne detsamma. Hon har nästan helt glömt bort att han finns. Nycklarna lägger hon på chiffonjén i hallen. Rullväskan ställer hon ifrån sig mitt på hallgolvet.

Det är ett sätt att skriva som får mig att tänka på Marguerite Duras, så därför förvånar det inte att kvinnan en gång lyfter fram hennes bok Det är allt ur bokhyllan och läser ur den. Men så har Rasmussen vad jag förstår också använt sig av Alain Robbe-Grillet. Om det är lätt att älska Duras – få svenska debutanter är inte devota Duras-läsare – är Robbe-Grillet desto svårare att ens fördra. Så det är en modig insats Rasmussen gör.

Vad är det då han gör? Han väljer att skriva utan intrig. I stället för att som majoriteten av de svenska samtidsförfattarna gör – presentera saker som utspelar sig i en bekant fiktiv värld med starka drag av verkligheten – ger han oss en värld och ett temperament att vistas i. Att använda sig av filmkamerans låtsade objektiva blick är frustrerande, men har förstås stöd i den så kallade ”nya roman” Robbe-Grillet var en företrädare för (i Sverige: Stig Larssons fyra romaner). Men den ödesmättade situationen med paret i huset får mig att tänka på ett av Lucian Freuds porträtt, som nu går att skåda på Louisiana. En kvinna i en säng, med en man i bakgrunden, i skugga, med vagt hotfulla åtbörder. Även här har något avgörande utspelat sig strax innan scenen fryses – inte till död, utan till liv.

Kvinnan och mannen klär av och klär på sig, genom alla missförstånd, verbala och fysiska. Berättaren är en utomstående övervakare och är ständigt närvarande men inte helt allvetande. Ordet ”kanske” är flitigt förekommande, som för att påminna oss om kontingenserna, det vi inte vet men som kan vara sant. Sanningen lurar som ett rovdjur i utkanten av bilderna. Över den somrigt kvava atmosfären ligger ett sepia-färgat eller rentav tintat ljusraster.

Ledtrådar pusslas ihop som i ett kriminalfall. Ting ges symbolisk innebörd. Tiden är något som gått sönder, och tempus byter plats och ges nya konnotationer: ”I går brinner det”, kan det stå. Eller så är det bara tiden som går i cirklar – som den ju plägar göra – och allt förefaller passerat och förlorat på förhand. En märklig dvala uppstå här där ”[a]llt har redan hänt. Slagen har redan fallit.” Så bryts kronologin också sönder, likväl som intrigen.

Det är en roman om det omöjliga mötet mellan människor: ”Hon vet att mannen aldrig kommer förstå henne; att han inte har möjlighet att förstå; att ingen har det.” Det låter förstås pessimistiskt – eller så är det bara ett livsvillkor. Om vi kan erkänna det kan vi från den position börja jobba för att försöka nå fram till den andre, hur oändligt svårt det än är. En roman som sätter oss ansikte mot ansikte med sådana oskattbara insikter kan bara uppfattas som välkomna.