Romanse; Fortellinger, Finn Iunker, Kolon

 

Men du säger att litteraturen är idrottens motsats. När du läser det här vet du kanske redan resultatet i fotbollsmatchen mellan Norge och Brasilien i VM:s åttondelsfinal. Inom idrotten handlar det om att vara bäst, medan litteraturen också sysslar med motstånd, misstag, malörer: tavlor, skulle sportkommentatorerna säga. Ändå finns det något nästan tävlingsaktigt i Norges litterära framgångar på senare år. Kort sagt: Sverige har ingen Karl Ove Knausgård på det globala litterära fältet, lika lite som vi har en lika självklar Nobelpriskandidat som Jon Fosse, och inte heller någon lika begåvad novellist som Gunnhild Øyehaug. Och årets mest omtalade bok i Sverige är översättningen av Torborg Nedreaas mästerverk från 1947, Av månsken växer ingenting.

Finn Iunger har aldrig översatts till svenska. I Norge är han välkänd som dramatiker. För tjugo år sedan gav han ut en samling med tre berättelser, Fortellinger, och den återutges nu som pocket (med förlaget Kolons fyndiga namn Semikolon) i sommar i samband med att han ger ut sin första roman, Romanse. Det är verklighetslitteratur, som de plägar kalla det i Norge. Huvudpersonen Anton är en framgångsrik författare som gett ut boken 3 fortellinger. Han har – likt Iunker, skrivit pjäsen Dealing With Helen, debattinlägget ”Don’t destroy Brech’ts name” på det internationella Brecht-sällskapets sajt. Ursprunget var sällskapets flathet inför att förlägga en konferens i Tel Aviv.

Men det är också en kärleksroman. I sin ungdom fick Anton sonen Bjarki med en kvinna från Färöarna. De får kontakt på Messenger, och etablerar en långsam relation, som också inkluderar sonens gravida flickvän. Under tiden förälskar sig Anton i Lina, men har svårt att fästa sig vid henne när minnet av ungdomsförälskelsen är obearbetad. Situationen kompliceras också av två dramatiska händelser: han knullar med en yngre kvinna i Köpenhamn, och han räddar livet på en liten pojke i Bergen.

Han har också svårt att närma sig sonen. Hans egen pappa pratade aldrig med honom. Så här tafatt blir det när Anton och Barki inledningsvis möts:

– Ser du noen gode serier for tiden?

– Euphoria er riktigt god. Har du sett Stranger Things?

– Nei, sa jeg.

– Den skal du se.

– Jeg hører på lieder av Schubert for tiden.

– Ja vel.

Iunker leker fruktbart med sin egen person. Anton är hobbysnickare och färdigställer skohorn och annat användbart – på Iunkers instagram har alla inlägg från januari 2020 snickeritema. Lyckligtvis nöjer sig snickarglädjen med att vara ett inslag i privatlivet: hans sätt att skriva är föredömligt sparsmakat och återhållsamt. Det öppnar för en humor som tar till vara de absurda situationer som kan uppstå i de mellanmänskliga relationerna. Här finns också något som kan uppfattas som en indirekt kritik av AI, i ett citat av Tocqueville, han som en gång i tiden – ack! – skrev om demokrati i Amerika: ”L’art progresse, l’artisan décline”, alltså konsten gör framsteg, konstnären träder tillbaka.

Så, kärlek, humor och utrikespolitik är romanens hörnstenar. Iunker återkommer ständigt till situationen i Gaza, med folkmordet på palestinierna. Därav Antons – det vill säga, Iunkers – motstånd mot konferensen i Tel Aviv, för hur kan man överhuvudtaget intressera sig för Brecht utan att bli upprörd över de brott mot mänskligheten som den israeliska staten utför? Det slår honom också att andra konferenser olämpligt nog hålls där: ”Hvordan kan et land der leger regelmessig sanksjonerer tortur av barn, invitere til en konferense om medisinsk etikk?”

Novellerna i Fortellinger är förstås tre till antalet, och förstärker och försvagar den självbiografiska kopplingen. De två böckerna kommunicerar med varandra. I skildringen från Färöarna är hans kärlek sekundär, medan mer fokus läggs på det slitsamma och monotona arbetet på fiskfabrikerna och äventyrliga övernattningar i ett tält som blåser bort ett par gånger varje natt och han vaknar med regn i munnen. Huvudpersonerna i de här tre novellerna är klantiga men ändå lyckosamma – jag tror ingen annan författare skildrat en manlig huvudperson som lockat till sig lika många kvinnor förutom Kafka.

Och nog finns det drag av Kafka – inte minst den vådliga pikareskromanen Amerika – i den mittersta novellen, med en huvudperson som rastlös flänger runt jordklotet i en katalog av sensationella händelser. I Nya Zeeland och Australien börjar han ligga med en gift kvinna medan mannen är på affärsresa, och när han en gång råkar komma hem lite för tidigt får de slå honom i skallen med en spade. På flykt träffar han på några svenskar, vars värsta brott är att de lämnar honom utan att säga ”ha det”.

Iunker gillar att skriva om karaktärer som är både losers och vinnare. De har med en norsk glosa ”grisflax”, medan vi i Sverige skulle säga att de har matjord i fickorna. Impressionistisk och med god iakttagelseförmåga skissas de olika platserna och människorna fram. I den avslutande och längsta novellen överger huvudpersonen julfirandet i Norge för en spontanresa till Egypten och pyramiderna i Gaza. Han dricker lite för mycket, har som vanligt lite för svårt att säga nej till kvinnorna.

Hur går det då i fotbollsmatchen mellan Norge och Brasilien i kväll, skandinavisk tid? Iunkers Romanse ger möjligen ett svar. I närheten av Tyrikjorden ser Anton ett monument över andra världskriget, där fyra motståndsmän avbildas med texten: ”Vi vil vinne.” Minsann, det finns viktigare saker än fotboll. Men nog är det urbota dumt – eller bara missunnsamt – av oss svenskar om vi inte håller våra tummar för Norge.