Jämställdhet på Bokmässan

Behövs temat jämställdhet på Bokmässan? En van besökare på mässgolvet kan rapportera att majoriteten av besökarna är kvinnor. Till exempel är 80 % av bibliotekarierna kvinnor, och vad angår läsekretsen – de som av naturliga skäl beger sig till mässområdet – läste 46 % av kvinnorna dagligen förra året, medan siffran för män var 33 %.

Nu ska jämställdhetstemat ändå belysas, men på en mässa som i så hög grad redan är kvinnodominerad innebar det väl att slå in öppna dörrar. Aktualiteten ligger i att det i år firas hundraårsjubileum för den allmänna rösträtten, som alltså tillät kvinnor att rösta. Vackert så, men behöver vi verkligen diskutera sådana här självklarheter i Sverige år 2019?

Förlåt, jag bara skojar. Det är klart att vi behöver diskutera jämställdhet. I katalogen till årets mässa läser jag att ”samhället beräknas bli jämställt år 2205 med nuvarande utveckling.” Det är förstås lätt för mig som vit västerländsk medelålders man att raljera över orättvisor jag inte själv upplevt, men något kan jag uppfatta med en gnutta empati.

Som bekant håller flera av våra demokratiska instanser att nedmonteras, något som håller på att få negativ påverkan för kvinnor. I land efter land håller populistiska partier på att aktivt begränsa kvinnors rörlighet, och på sociala medier förs veritabla korståg mot kvinnor som offentligt hyser starka åsikter.

Även #metoo har åstadkommit reaktioner och fått många män att ifrågasätta sitt handlande. Bokmässan besöks i år av Caitlin Moran, vars senaste roman Konsten att bli känd delvis handlar om ett övergrepp som huvudpersonen utsätts för av en känd kulturprofil, komikern Jerry Sharp. Man kan förstås också lyssna på den allestädes närvarande Ebba Witt-Brattström när hon talar om sin nya bok Historiens metoo-vrål. Man kan dessutom bevista ett möte mellan två ungdomsförfattare som också skrivit om metoo: Åsa Hellbergs Sexstrejken och Flora Wiströms Hålla andan.

De senaste två åren har jag varit med om att nominera tio författare till Borås Tidnings Debutanpris: av dem har endast två varit män. Man kunde tillägga att de tre största internationella stjärnorna på Bokmässan är kvinnor: amerikanska Siri Hustvedt, västindiska Jamaica Kincaid och sydkoreanska Han Kang. Kanske det är på deras seminarier jag ska hålla hus på lördagen? Att någon av dem får Nobelpriset i oktober är långt ifrån osannolikt.

Det må så vara att de flesta besökarna är kvinnor och kanske också de flesta av de intressantaste gästerna. Siffror är inte allt. Eller så här: ett ord säger mer än tusen siffror. När nyheterna i onsdags rapporterade om den sneda könsfördelningen på universitetens litteraturlistor kan man reagera alarmistiskt vid siffran att endast 22 % kvinnor studeras i Bokmässans stad Göteborg.

Det är inbilskt att tro att vi har löst jämställdhetsfrågan. Den höga halten av kvinnor i Göteborg några ynka dagar på året kan inte kompensera för faktumet att det fortfarande saknas en kvinnlig statsminister i Sverige. Eller att i den värld som verkligen räknas, chefspositionerna hos företagen, är kvinnor ordentligt underrepresenterade.  

Något att tänka på kanske, medan man kutar runt på Bokmässan och införskaffar den litteratur som ska förgylla höstmörkret. Det behövs ingen jämställdhetskvot för att jag ska välja en kvinna som det allra säkraste kortet. Jamaica Kincaids senaste roman på svenska är Mr Potter, och är den bara hälften så bra som exempelvis Lucy eller Annie John är det en given högtidsstund.     

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/9 2019)