att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

17 sep. 2019

Björnkvinnan, Karolina Ramqvist, Norstedts


I sin nya bok, en korsning mellan roman och essä, tar Karolina Ramqvist ut svängarna i en ambitiöst hållen berättelse om en kvinna som levde på 1500-talet. Den är spontan, vacker och fängslande.

Länge var jag njuggt inställd till Karolina Ramqvists böcker, som jag tyckte representerade snyggt skriven litteratur för snyggt klädda innerstadsmänniskor. Kort sagt: litteratur som en accessoar, välskriven men livlös och ingenting som sa någonting om mig och om mitt liv. På 90-talet hade Stig Larsson en träffande formulering för dessa författare, att de var ”fångade i sin egen finhet”.


Nåväl, jag fastnade sent omsider för Den vita staden 2015 och ännu mer för essän Det är natten året därpå, en bok som är nedklottrad med mina häpna anteckningar, som innehåller fler frågetecken än utropstecken. Det betyder förstås att man inte alltid behöver vara överens med författaren, snarare kan det vara en fördel att inte vara det.

Nu utkommer Björnkvinnan, som innebär att ytterligare en byggsten läggs i ett författarskap som tycks mig bli allt mer ambitiöst och allt mer djärvt i sin strävan att gestalta dyrbara erfarenheter. På ett sätt är det en ekfras, alltså en litterär skildring som utgår från en bild: i det här fallet en etsning, som visar en kvinna och två björnar.

Det handlar om denna kvinna på en ö. Hon heter Marguerite, och levde på 1500-talet. Efter att ha begått en handling som ansågs skändlig förvisades hon till ön, och fick med sig proviant, vapen och ammunition. Ramqvist fascineras, till besatthetens gräns, eller nej, hon överskrider besattheten när hon korsar världshaven för att ofta med slumpen som vägvisare inhämta ledtrådar till kvinnans öde.

Parallellt med historien om kvinnan följer vi författaren Karolina Ramqvist, där romanen hon håller på att skriva – den roman vi nu kan läsa – växer fram utifrån resor, och den omfattande researchen det innebär. Resultatet läser jag som en frigörande text, skriven utifrån nödvändighet.

Bland annat åker hon till Paris med sin äldsta dotter, och även om det berättas vardagligt och enkelt är det ett rörande vackert porträtt av relationen mellan en mor och ett barn. ”Så himla fint hon skriver här!” antecknar jag skyndsamt i marginalen, en tanke jag inte vill ska försvinna. Det handlar här om den äldre kvinnans rädsla att den yngre ska växa upp i en värld som i allt för hög grad är förklarad, där det redan är bestämt vad man ska tycka.

Ramqvists tonläge är förtroligt men integriteten är stark. Det finns också något som gör röstläget distinkt, något som det inte är helt lätt att lokalisera. Är det raseri? Inte riktigt, snarare något ansatt, något som antyder en kris. Det ökar angelägenhetsgraden i ärendet.

Det är något nördigt över den här berättelsen om Marguerite, och Ramqvist skriver i dialog med två 1500-talsförfattare. Dels Margareta av Navarra, som skrivit en novell om kvinnan på ön, och dels den spektakulära poeten Louise Labé (tyvärr generande sparsamt översatt till svenska).

Det här är en bok som låter romanen korsa essäns terräng, och jag gillar ambitionen och utförandet, och är hela tiden på Ramqvists sida. Allra mest uppskattar jag hur hennes skrivande rör sig bort från det polerade och tillrättalagda, då det tillåter texten att bevara sin spontanitet. Därför blir det mer levande, och att läsa den här boken liknar att vara delaktig i ett autentiskt samtal, där du får öva dig i att vara aktsam på nyanser och subtiliteter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar