att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 sep. 2019

Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna, Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud, Polaris


En ny bok om Svenska Akademien fokuserar på makt, kvinnor och pengar. Tyvärr lyckas den inte lansera några nyheter om de senaste årens olyckor, men den historiska överblicken är läsvärd.

Något som tydliggjorts under senare år är hur många fiender Svenska Akademien samlat på sig, att döma av all den skadeglädje som luftades när institutionen såg ut att barka åt helvete. Avhopp, uteslutningar, offentliga påhopp – allt medan många gnuggade händerna och skrockade cyniskt åt djupt beklagliga konsekvenser.


De mest drabbade är givetvis de som utsatts för Jean-Claude Arnaults övergrepp. För utomstående är det svårbegripligt att det fick fortgå så länge. Även om man erkänner den utbredda tystnadskulturen har detta inträffat i en miljö där högprofilerade opinionsbildare vistades.

Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit boken Svenska Akademien. Makten kvinnorna och pengarna. De är två journalister som uppenbarligen följt händelseförloppet, och ägnar bokens sista hundra sidor åt den senaste krisens huvudaktörer. Som röd tråd löper makten, kvinnorna och pengarna.

Kvinnorna? Ja, här visas hur kvinnor traditionellt tystats och undanhållits. Den senaste krisen skördade också flest offer bland de fåtalet kvinnliga ledamöterna, tills endast Kristina Lugn återstod. Vid högtidssammankomsten i december i år tillträder fyra kvinnor: Åsa Wikforss, Ellen Mattsson, Anne Swärd och Tua Forsström.

Större delen av boken kretsar kring några tidigare bataljer, såsom den för drygt hundra år sedan mellan den konservative Carl David af Wirsén och de nya idéernas förespråkare. Detta gestaltat här i form av Selma Lagerlöfs Nobelpris och sedermera inval. Av mest intresse följer jag hur friherrinnan Bertha von Suttner influerade Alfred Nobel till instiftandet av Nobelpris.

Även kapitlet om arbetarklassförfattarna är intressant. Där följer vi Harry Martinsons och Eyvind Johnsons delade Nobelpris 1974 med dess ödesdigra konsekvenser. Men även konflikten mellan de två och Vilhelm Moberg, som ju aldrig tog plats bland de aderton. Han tycks inte ha förlåtit sina tidigare kamrater.

Med tanke på den höga sanningshalten i uttrycket att makt korrumperar är det väl inte förvånande att somliga ledamöter blir fartblinda och kanske en smula odrägliga av de många privilegierna. Därför, bland annat, är ju de nya stadgarna ytterst välkomna. Troligen var det helt nödvändigt för överlevnaden att man inte sitter på livstid.

Den här ambitiösa och väldokumenterade boken ger ett lite framstressat intryck: platt skriven, behäftad med viss monotoni, full av faktafel (bara en rejält uttråkad läsare anser att Prousts På spaning efter den tid som flytt är 7000 sidor lång) och årtal som trixas bort.  

Syftet är nog att erbjuda en kritisk blick på Akademien, men boken är alldeles för refererande, och de egna slutsatserna saknar nyfunna perspektiv och lider av en provocerande brist på originalitet. Den historiska överblicken fyller sin funktion, men om de nutida bråken finns inga nyheter att rapportera, förutsatt att du inte aktivt avstått från svensk nyhetsrapportering de senaste två åren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/9 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar