att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 okt. 2019

Sju dagar med Nicolas, Magnus Hördegård, Hördegårds musik


(För transperensens skull: jag är kollega med Magnus på Per Brahegymnasiet, där hans värv handlat om att undervisa i musik. Så vi har inte haft så mycket att göra med varandra, då mina ämnen är engelska och svenska, samt undantagsvis retorik och filmkunskap. Sant, jag har undervisat i fysik också, men ju mindre vi säger om det, desto bättre.)

Sju dagar med Nicolas är Magnus Hördegårds andra roman, efter debuten med Vägen hem för Benjamin Blå. Om den var finstämd och vacker även i sin gestaltning av tunga ämnen kan man nog säga något liknande om bok nummer två. Huvudpersonen Charlie tillbringar en vecka i Växjös skogar i sällskap med en äldre man, kallad Nicolas. Romanen följer de två under de sju dagarna.


På baksidestexten jämförs denna Hördegårds andra bok med Paolo Coelhos för cirka tjugor år sedan omåttligt populära bok Alkemisten. Det är en märklig parallell som inte heller fungerar till någons fördel. Den typen av affinitet säger alltid mer om den som yttrar det än den som får det påklistrat. (Till protokollet: en gång i forntiden skrev jag en fiktiv text, och fick höra att ”det märks att du läst Heinrich Böll”. Jag hade då inte läst Heinrich Böll.)

Så nä, jag kan inte riktigt förlika mig med den kopplingen. Hördegårds språk är också aningen råare nu än i debuten: mer rastlöst och ivrigt, och det passar den trasiga protagonisten. Här är det en framgångsrik typ businessman som drabbas av tvivel. Lägligt nog stöter han då på gurun Nicolas, som lär honom att vårda de mindre materiella värdena, eftersom framgång sår tvivel. Lägligt? Ja, man kan förstås, och det är också inskrivet i romanen, uppfatta Nicolas som en manifestation, en fantasifigur som Charlie uppfinner för att han likt Goethe insett att han måste förändra sitt liv. (Eller är det Rilke som säger det?)

Nicolas blir för Charlie en guru som sprider klokheter. Det fungerar oväntat väl, mest tack vare Hördegårds språk, som behållit sin talspråkliga jargong från debuten, men som doppats i en kanske nödvändig svärta. Det är bra gjort, och åstadkommer en närhet, som underlättar för läsaren att följa Charlie i hans sökande. Annars kunde det ha blivit aningen jolmigt, med guruns anspråk att Charlie ska ”hitta sig själv”, något som inom fiktionens ramar alltid låter som en otrevlig syssla.

Det kan tyckas att romanens premiss vilar på en tröttsam grund. Allting ”går så fort”, och vi är superstressade, jo tack, men har det inte redan skildrats? Det finns också en risk i att Hördegård tecknar Charlie som en stereotyp mer än som en levande människa, och som bekant är det svårt att känna sympati för en stereotyp. Och det kan också bli mer än lovligt klichéfyllt med råd om att ”se sig omkring i sitt inre”.

Att det ändå funkar beror nog på att Hördegård lyckas med det formmässiga. Här finns en förmåga att låta språket styras av innehållet, och inte tvärtom. Charlies uppväxt har präglats av stålar och prylar, och brist på kärlek och närhet – poor little rich boy, liksom … På samma gång som jag irriteras av detta: jag bryr mig väl inte om VPÅ (Vit Privilegierad Ångest), men återigen, det är skickligt gjort av Hördegård, att han trots motståndet får Charlie att bli en levande gestalt, och faktiskt mer dynamisk än Nicolas, som vi kanske ska uppfatta som lika mycket ett fantasifoster som –

SPOILER ALERT!

– Astrid Lindgrens Pippi Långstrump och Chuck Palahniuks Tyler Durden …

Om man är på sitt mest katolska humör kanske de sju dagarna kan ses som representationer för de sju dödssynderna. Åtminstone till en början tycker jag mig uppfatt att dag 1 indikerar högmodet, dag 2 stoltheten.

Fortlöpande finns sångtexter, en del av dem insjungna av Hördegårds fyra, bandet han har. Dessa inslag löper parallellt med Nicolas klokheter, och kan någon gång ställa sig i vägen för den berättelse som ska förmedlas – den förhalas. Genom romanen får vi lära oss vikten att koppla av, och följer så Charlies resa från egoism till altruism. Nicolas lär honom att stå ut med pappan – med Herta Müllers ord, att det finns ett bäst före-datum för en olycklig barndom.

Så kan man slutligen försonas med sina jobbiga upplevelser. Acceptera dem som en del av livet. Sluta skyll ifrån dig, sluta vara ett  svin, med förevändningen att det är så synd om dig. Hördegårds råd må vara enkla, men de är samtidgt användbara. Det finns en fin balans i hans metod, eller man kunde säga så här: han blandar in en del smolk i glädjebägaren, eller – varför inte ta bladet ur munnen och tala i musiktermer, att han lägger sordin på stämman.

Då blir det lyckosamt när han kombinerar stoltheten med ödmjukhet. Om jag uppfattade Vägen hem för Benjamin Blå som oerhört religiös är det mindre predikande i den här boken. Dock bevaras omtanken. Hur ska vi leva våra liv? Att avsäga sig materiella saker – något boken är inne på – är lättare sagt än gjort, men snart nog lär vi vara tvungna att agera mer än prata.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar