att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 sep. 2019

Nora, Merete Pryds Helle, översättning Stewe Claeson; Hilde, Klas Östergren; Henrik, Vigdis Hjorth, översättning Gun-Britt Sundström, Natur & Kultur


De tre nyskrivna skandinaviska Ibsen-romanerna är aningen ojämna. Undantaget är Vigdis Hjorths suveränt queera bearbetning av Hedda Gabler som dödsföraktande thriller.

På pappret är det en god idé: i ett samarbete mellan tre skandinaviska förlag skriver en författare från vardera språk en roman med Henrik Ibsens dramatik som inspiration. Det kan tyckas att Ibsens pjäser lätt borde gå att transponera till romangenren, eftersom de är skrivna i den typ av borgerlig realism som 1800-talet kryllade av. Utfallet är dock lite varierat.  


Nora Helmer är den klart mest kända av Ibsens karaktärer, hon som finner sig vara instängd i ett dockhemsliknande äktenskap med tråkmånsen Torvald. Danska Merete Pryds Helles bearbetning Nora är en prequel som tar oss tillbaka till tiden före Ibsens dramatiska upplösning.

Vi rör oss från ungdomens förälskelse, då Nora får upp ögonen för studenten Torvald, fram till hennes ödesdigra förfalskning för att ombesörja den livräddande resan till Italien, och de kostsamma konsekvenserna. En av svårigheterna med Nora är att hon ska framstå som både naiv och intelligent, en balansgång Ibsen klarar men som Pryds Helle har större svårigheter med.

Dessutom tillför hon inte mycket nytt kring denna fascinerande kvinna. Om något ökar bara min respekt för Ibsen, som trollade fram något mångbottnat ur en i grunden förutsägbar karaktär. Hos Pryds Helle blir köpbegäret och sötsuget irriterande övertydliga påminnelser om förlagan, liksom de frekventa erinringarna att hon känner sig instängd.

I enstaka scener lever romanen upp, som när Nora minns att hon lekte kurragömma med sin pappa. Hon gömde sig under bordet, och kände sig lika bortglömd som brödsmulorna som samlats där. Så kan hennes beteende som vuxen få en förklaring. Men som helhet är denna roman för platt skriven, och saknar den infernaliska spänning som finns i Ett dockhem.


Eftersom svenska Klas Östergren varit insyltad i pjäserna (han har översatt tolv av dem) avstår han från de mer kända styckena, möjligen för att ge prov på sin förtrogenhet. Hans roman Hilde väljer att ha Hilda Wrangel som protagonist, en bifigur från Frun från havet och framför allt Byggmästare Solness. I den senare förhäxas byggmästaren av henne, och bygger ett högt torn som han ska klättra upp i för att bevisa sin kärlek.

Östergren förflyttar Hilda till 1920-talets Weimar-Berlin, där hon går i psykoanalys hos en ”själsdoktor” för att bearbeta sina panikångestattacker. Hennes ”sunda utseende” gör henne till en idealisk portalfigur för en resebyrå som säljer resor till det exotiska landet i Norden. Sedan går tiden, hon återvänder till Norge, och sedan tar nazismens ockupation vid, och slutet är mer än förväntat.

I vanlig ordning är Östergren mångordig, och hans intrig saknar vare sig excentriska bifigurer eller onödiga sidospår. De sedvanliga lillgamla glosorna liknar här mest prålig snickarglädje. Dessutom finns en redovisningsplikt som blir tröttsam i längden. I mycket liknar det en elev som är angelägen att ställa in sig hos en lärare; de många interna blinkningarna till Ibsens verk ger ett lismande intryck.

Fast, om man utrustar sig med änglalikt tålamod och rensar bland bråten finns en rörande historia om Hilda, och i rättvisans namn lyckas Östergren göra henne betydligt mer levande än Pryds Helle gör med Nora. Han växlar berättarperspektiv, och när han skippar hennes långa monolog hos psykoanalytikern och betraktar henne på avstånd blir hon paradoxalt nog mer levandegjord.


Slutligen har norska Vigdis Hjorth tagit sig an pjäsen Hedda Gabler. Djärvt nog heter protagonisten Henrik, och det finns anledning att se den ursprungliga Hedda som ett maskerat självporträtt av Ibsen. Hjorth tar till vara den queera potential som finns i originalet. Om jag har varit aningen gnällig på Pryds Helle och Östergren, är det desto lättare att ösa beröm över Hjorth.

I Ibsens pjäs har Hedda stelnat i ett klichéfyllt äktenskap med tråkmånsen Tesman, som forskar på medeltida träslöjd. Hon trånar efter det självdestruktive geniet Løvborg. Hos Hjorth är Henrik gift med den gravida slöjdläraren Elsa – sällan har någon fiktiv figur varit så rejält gravid, dessutom – medan geniets roll intas av den helt vilda konstnären Tale Løvlie.

Det är inget stort steg för Hedda att bli Henrik – i originalpjäsen gör hon flera försök att slå sig loss ur den begränsade kvinnorollen. Det som bevaras när hon blir Henrik är rastlösheten, vantrivseln som slår över i hat mot det borgerliga äktenskapets kvävande fantasilöshet. 

Alla förutsättningar infrias av Hjorth i denna tempostarka och mästerliga thriller, som bevarar spänningen från Hedda Gabler. Det är skrivet med den typ av höga insats, jag skulle nästan säga dödsförakt, som får läsningen att bli ett rent nöje, trots den minst sagt sinistra tematiken. 

I Hjorths förfarna händer hanteras och betonas hemlighetsmakeriet, på sätt som moderniserar 1800-talets livslögner och ger det en nutida kontext. Här diskuteras passionen och dess pris, och att de planer som vävs i dag inte skiljer sig mycket från förr. Och slutet? Det är lika överraskande som Ibsens är väntat.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 19/9 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar