att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

23 sep. 2019

Röstautograferna, Ulf Karl Olov Nilsson


UKON, alltså Ulf Karl Olov Nilsson, hör till de opålitliga författarnas skara. Hans rörelsemönster över olika genrer kan ge ett fladdrigt intryck, likt en rastlös själ som aldrig slår sig till ro. Han liknar kameleonten, som ständigt antar ny skepnad. Han är poeten som psykoanalytiker, men främst skriftställaren som både upp- och stigfinnare, i sitt nyfikna sökande efter nya rön hos etablerade former.  

Än skriver han en roman som är en samling lexikala fragment (Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek, 2014), än en diktsamling som bara listar kufiska frågor (?, 2013), och än ger han ut terapisamtal med artisten Caroline af Ugglas (Hjälp, vem är jag?, 2010). Han har nominerats till Augustpriset två gånger – givetvis i både den skönlitterära och i fackboksklassen, och ändå förblir han en doldis, så länge man inte frågar de som fått en släng av litteraturbesattheten, där han hör till de mest omhuldade.


Så hur identifieras då det UKONska tilltalet, och hur ska hans nya bok Röstautograferna kategoriseras? Delvis är det en essä om röst, poesi och identitet, men det ges också utrymme åt självbiografiska skisser, Brian Wilsons röster, psykoanalysens fallbeskrivningar, Anne Carsons studier av röst och kön, och så vidare. Tilltalet är piggt och humoristiskt.

Nog handlar det om rösten, men också om vad det är att vara människa. Rösten är ju intimt kopplad till vem vi är, till vår identitet, även om det kan vara en paradox när en författare tycker så: skriven text talar inte, lyder den gängse uppfattningen, men vänta nu … när du läser något, ta den här texten av bernur som exempel – nog händer det att du tycker dig höra en röst bakom de tysta – de förment tysta – bokstäverna?

UKON har mycket att säga om poesin, som har försvinnandet som sin grundförutsättning. Han gör det bland annat med hjälp av den skygga Emily Dickinson, men också genom studier från de många poesiuppläsningar han bevistat och medverkat i. Det ger tillfälle att återge flera dråpliga anekdoter, som när han skulle läsa inför Det Danske Akademi, men en 89-årig kvinnlig författare avlider inför hans och andras ögon. Vad danskarna gör? Korkar upp sitt dyraste vin och ger dispens till den som vill röka inomhus. ”Typisk dansk krishantering”, inflikar UKON lakoniskt.

Många poeter, påpekar UKON, är blyga, och är inne på något ytterst intressant när han spekulerar i om det kan vara en orsak till att man överhuvudtaget vänder sig till detta uttryckssätt. Ens svagheter kan också göras till en styrka, och självklart kan en poet ta denna blyghet i anspråk när hen framför sina dikter. Det blir skört, sårbart, egenskaper som poesin inte skyggar för, utan tvärtom kan se som dess katalysator. Ens röst – var och en som tvingats lyssna på en inspelning av den – är en grogrund för skam, även det något som poesin inte tar avstånd ifrån.

För vi skäms inte bara över hur det låter, utan också över det som sägs, eftersom det aldrig kan nå fram till de briljanta tankarna, de som är så kloka att språket aldrig kan göra dem rättvisa. Eller, med Nabokovs ord: ”Jag tänker som ett geni, skriver som en talangfull människa, och talar som ett barn.” Detta var visserligen efter språkbytet från ryska konståkningsskridskor till amerikanska rullskridskor. Men att tala är i sig att bruka ett främmande språk, en kompromiss i relation till tankarnas friare uttryckssätt.

UKONs bok utnyttjar kortprosans privilegium att hålla många bollar i luften – att det ändå inte blir rörigt eller slarvigt beror väl på noggrannhet och en elementär jämvikt. Ofta används värdeordet ”flyhänt” pejorativt, men här vill jag nog säga att det implicit reclaimas av själva piggheten i stilen. Jo, nog är det flyhänt skrivet, men också gediget och med god kontroll över medlen. I den mån man kan tala om intelligensens stringens är det väl här det ska användas.  

I mångt och mycket är det en rationell metod som anförs av UKON i denna bok, men det är också en rationalitet som ger nyckfullheten en fri roll. Därmed åstadkoms en dynamik som är sällsam och sällsynt. Det är ju roligt att läsa, just för att det är så intelligent skrivet. Det är en påhittig och infallsrik bok, full av den typ av insikter man överraskar sig själv med att instämma i, lite mot ens eget bästa: ”Poesin är på en och samma gång den mest sublima och den mest värdelösa av genrer, det är dess paradox.”

Ska man anmärka på något är det väl att en summering saknas, en slutsats som kunde ha knutit ihop några av de trådar som boken lägger ut. Å andra sidan är det väl något läsaren kan syssla med, att reda ut det tänkbara trasslet. Man får ju mycket i sina händer i alla fall! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar