Jag har läst två
tidigare böcker av den anonyme Gatuduvan: Att alltid bära källaren och alltid se stjärnorna och Vägrandets gospel. Det har varit beat och storstadsromantik,
kryddat med politiska utspel. Till sin nya bok, Benzino Boulevard, har det politiska inslaget mildrats, fått ge
vika åt ett mer sorgset tilltal.
I ett märkligt
förord skriver förläggaren Bo Ranman ytterst summariskt, som vore hela texten
en förevändning för att få citera långa sjok av Jack Kerouac, Chester P,
Lightnin’ Hopkins och – Yahya Hassan. Senare inser jag att de flesta får sin
plats i boken, som referenser, som ledsagare.
Bristen med
Gatuduvans pågående litterära projekt är, som jag ser det, en alltför
programmatisk inställning till ämnet. Det är hårda erfarenheter som har format
en outsider-position. Det är svårt att värja sig, då innehållet styr ens
tolkning och det egentligen bara finns ett sätt att läsa boken, som
gestaltar den sköra människans kamp mot den hårda världen. Jag skulle önska mer
bearbetning: det blir alldeles för svartvitt. Då och då fungerar bildspråket,
men mycket tillhör de slitnaste förråden: ”när mörkret sänker sig ner över
staden / med repstegar av hopp och rymd”.
Gatuduvan häcklar
de stressade burfåglarna och betraktar med oförstående blick normaliteten,
svensson-livets fängsel. Men han skriver in sig i en tradition som ju i sig är minst
lika instängande, nämligen den missförstådde/missanpassade. Storstadsromantiken
gör sig påmind i de många referenserna till trottoarer, cigaretter, nätter,
torg, höghus, räls, pissoarer, droger ... Som Thåström när han är som
tröttsammast, eller Iodine Jupiter, eller Lars Demian, eller Bob Hansson, eller
Stefan Sundström, eller Marcus Birro, och jag lovar, jag hade i det längta
tänkt undvika Bruno K. Öijer, men rader som dessa blir ju oundvikliga
allusioner: ”jag var den vandrande vålnaden / längs trottoarer av svek”.
Kanske det är
därför så mycket handlar om frigörelse, befrielse, och oförlöst längtan –
mestadels i önskan om mer vind, som bildar ett ledmotiv i några av de starkaste
enskilda texterna. Längtan efter en bättre värld … Låter det naivt? I så fall
välkomnar jag hellre den naiviteten än alternativet.
Mest övertygad blir
jag av den starkare bäringen som finns i sorgen, i de tårar som anas när
Gatuduvan står där svagt belyst av gatlyktorna, möjligen insvept i rök. Men
rastlöst går vi vidare mot nya upplevelser. Jag hade önskat att han hade vilat
längre i den känslan, i den sorgen.
För det finns helt
klart enskildheter som fungerar bra:
jag lyssnar på tystnaden
månader dagar år
ibland får jag ett samtal
och det är redan för sent
du har gått ut
för att aldrig mer återvända
men staden minns
lätta steg rakt ut i
regnet
innan allt var för sent
och för mycket
innan förruttnelsen och
ensamheten
Gatuduvan har rört
sig bort från de feta måltavlorna, och paradoxalt nog hamnar de riktningslösa
texterna i en mer stabil kurs av det beslutet. Politisk agitation i all ära,
men jag är glad att slippa det. Likaså kan jag ana hur aliaset Gatuduvan är på
väg att spricka – i förra boken medverkade han som fotografi, och här i ett
förnamn (”Jens”). Jag skulle inte bli förvånad om han har ett efternamn också i
nästa bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.