Tänkte människan
bättre förr? Mycket talar för det, för när man tar del av den så kallade
offentligheten är det lätt att bli desillusionerad eller cynisk. Det finns dels
i samhällsdebatten en oroande tendens att fördjupning offras för hastigare och
klickvänligare åsikter, och dels i den stora läsekretsen allt mindre intresse
för bildning och genuin kunskap.
Själv är jag ju en
lika god kålsupare, eftersom jag offrar alldeles för mycket tid på de sociala
medier jag använder. Skulle jag lägga av med twitter och instagram skulle jag
ha tid att inte bara läsa de långa tidningsartiklar jag saknar – kruxet är bara
att det är på twitter jag tipsas om dem – men också att gå de långa promenader
jag också har saknat, alltmedan jag skyller på att jag har så mycket läsning på
uppdrag.
Fast nu har jag
skolkat lite från pliktläsningen, för att läsa Rebecca Solnits mastiga essä Wanderlust. Att gå till fots. Hela boken
är en stridsskrift för gåendet som inte bara att sätt att leva, utan också ett
sätt att tänka. Promenaden som motståndsrörelse. Det är vandringens
kulturhistoria också, om hur synen på gåendet har ändrats beroende på
tidskontexten, men även en litterär kanon av föregångare, som rört sig i de
marker som Solnit nu beträder.
Hastighetens skadliga
inverkan, det vore ämnet för en essä, tänker jag stressat medan jag läser.
Solnits bok kom 2001, men har först nu översatts till svenska, i kölvattnet av
hennes populära böcker Gå vilse, Det avlägset nära och Män förklarar saker för mig. Och det är
ett minst sagt imponerande översättningsarbeta, utfört av Helena Hansson och
Djordje Zarkovic. Imponerande även i det nitiska arbetet att söka upp
förlagorna till Solnits många citat, så att vi får dem i de allra mest passande
svenska översättningarna – som när hon råkar nämna Philippe Soupaults
20-talsroman Sista nätterna i Paris,
som ju helt nyligen gavs ut på Pequod Press.
Solnit är
sannerligen inte den första som gör kopplingen mellan gående och högre
tankeförmåga. Men hon visar vad som kan åstadkommas för den som tänkt färdigt i
ett ämne. I ett nyskrivet förord (från 2014) anger hon sin princip: ”När man
går till fots kan kroppen och själen samarbeta, vilket gör att
tankeverksamheten nästan blir en fysisk och rytmisk handling – ajöss med den
cartesianska uppdelningen mellan kropp och själ.” Lite blasfemiskt skulle
Solnits motto kunna bli: ”Jag går, alltså tänker jag.”
Och tvivlar du på
riktigheten i hennes tes är det bara att läsa och bli inspirerad av stilens
pigghet. Hon illustrerar själv det goda tänkandet som ett resultat av
promenaderna, genom att hennes tankar är så rediga och gedigna. Och framförda
med en smittande optimism.
Tanken liknar
promenaden, menar Solnit, och det är förstås lätt att instämma – vi strövar när
vi tänker. Då och då får vi syn på något bekant som vi dröjer vid, men vi
ställs också inför nya intryck. Vi orienterar oss i terrängen – i synapserna –
i impulserna. Arbetar hjärnan i fem kilomter i timmen? frågar hon sig. Jag
frågar biologilärarna på skolan. Nja, svarar de, snarare 500 kilometer i
timmen, fast den kanske gör några stopp på vägen, tillfogar de uppmuntrande.
Men boken är ingen biologibok – mer ställs vi inför existentiella frågor, så
jag kanske borde ha frågat filosofiläraren i stället.
Solnit tar oss
genom gåendets historia. Vi börjar med Rousseau, som exempel på den första
medvetna vandraren. Därifrån via korta nedslag i de första människoprimaterna
(skelettet som går under namnet Lucy), pilgrimsvandringar, antikens retoriska
föreställning om loci (platsen där vi bygger minnet, som betonar minnets
fysiska dimensioner), de engelska trädgårdarna – Solnit tar oss med dit, låter
oss uppleva den privata vildmarken i miniatyr.
Det handlar om
samspelet mellan fiktiva figurers vandrande hos Austen, Dickens, Woolf, Benjamin.
Tyvärr missar hon den bitterljuva anekdoten om Coleridge när hon ändå skriver
så utförligt om Wordsworth. Kompisarna huserade i Stowey 1797, men den
svartsjuka hustrun hällde kokande mjölk på Coleridges fot, vilket innebar att
han inte kunde följa med på de långa dagsturerna i naturen. Som kompensation
skrev han en av sina finaste dikter, ”This Lime-Tree Bower My Prison”, en av
romantikens många magnifika längtansdikter, och som också visar vilken
betydelse gåendet hade även för Coleridge.
När Solnit rör sig
från landsbygden – naturen – till staden – kampen mot bilismen – är vi inne på
ett mer estetiskt gående, då flanören introduceras. Bland de många förtjusande
synonymerna till att gå – spankulera, spatsera, marschera, vandra, promenera,
traska, ströva, knalla, strosa, släntra (en personlig favorit) – hör verbet
flanera till de mer förtjusande. Ordets etymologi är omstritt, men Solnit
föreslår faktiskt en fornnordisk glosa som franskan skulle ha lånat. Låter det
inte väl osannolikt att den första flanören skulle ha varit svensk?
Städerna blir dock
mot slutet av 1900-talet allt mer fientligt inställt mot fotgängaren, och mer och
mer anpassat efter bilisterna. Glädjande nog finns tendenser i många svenska
städer att röra sig mot mindre biltrafik i stadskärnorna.
Och nog finns det
en politisk dimension i att gå till fots. Det är en syssla som bara den
bemedlade kan unna sig. Solnit är mycket medveten om att vad som krävs är
fritid, utrymme och en frisk kropp. Det blir ett nöje för den privilegierade –
och varför skulle kroppsarbetaren fortsätta slita på sin kropp på sin ynka
fritid? Utrymmesfrågan är mer akut i exempelvis England, och Solnit skriver om
den rörelse som ifrågasätter den privata äganderätten. En allemansrätt av svenskt
slag skulle nog mildra mycket av den konflikten.
I mångt och mycket
är det en politisk bok, i synnerhet när Solnit nämner just de engelska
vandrarna, där hon menar att det blir ett av få fält där det klasslösa
samhället visar sig. Så gatan blir det där demokratiska utrymmet, med aktivism
och demonstrationer, som vi har sett på senare tid. Och tidigare har gatorna
fungerat som fristad för sexuellt marginaliserade grupper och individer – par –
inte minst bakgatorna. Inte för att Solnit nämner det, men tänk bara Dan Penns
och Chips Momans 60-talslåt ”Dark End of the Street”: ”At the dark end of the street / That
is where we always meet / Hiding in shadows where we don't belong / Living in
darkness, to hide alone / You and me, at the dark end of the street”.
Dock betonar Solnit att rörelsefriheten är könsligt betingad
– så de tre förutsättningarna hon listar (se ovan), fritid, utrymme och en
frisk kropp, de är historiskt sett exklusiva premisser för män. Hon betonar att
kvinnans begränsade rörelsefrihet i samhället sträcker sig långt in i
1900-talet, med Sylvia Plath som exempel.
Även om gående kan
rekommenderas ur hälsosynpunkt är det befriande med en metod som inte behöver
involvera träningskläder och svett. Solnits bok behövs också som motvikt till
de motbjudande böcker om att springa (Murakamis bok är väl det värsta exemplet)
som blivit så vanliga. När hon kommer till kapitlet om att klättra i berg märks
det att hon inte heller är så motiverad, och man anar att det är med en lättnad
hon håller det kapitlet kort.
Liksom tidigare när
jag har läst Rebecca Solnit blir jag överväldigad av skarpsyntheten i tanken.
Det är en typ av argumenterande som rör sig över spektrat från ”övertygande”
till ”övertalande”, och det är svårt att resa några invändningar. Det har getts
ut åtskilliga amerikanska essäister på svenska de senaste åren, men Solnit
skiljer sig genom att inte utnyttja charm eller vara självmedveten – här är
ämnet mer i fokus än skribenten. Ändå är det minst lika personligt som hos
många av de andra namnen – Maggie Nelsson, Chris Kraus, Jenny Offill, Leslie
Jamison, Kate Zambreno.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.