En oskriven sanning
lyder att godheten inte går att gestalta litterärt. Därför domineras
litteraturhistorien av pessimism, eländesskildringar, dystopier. Inför allt
bistrare framtidsutsikter, med krig och klimatkatastrofer, blir det än svårare
för optimisten att bli tagen på allvar. Så som världen ser ut är idyllen inte ett
trovärdigt alternativ.
För att hitta
prominenta fiktiva utopier får man också gå rätt långt tillbaka i tiden.
Charlotte Perkins Gilmans roman om ett samhälle helt i avsaknad av män, Herland, kom 1916. Samuel Butlers Erehwon, vars titel fyndigt nog är
”ingenstans” baklänges, kom 1872. Det äldsta exemplet, Thomas Mores Utopia, är från 1516, och den gav genren
sitt namn. Ett namn som i sig ger ledtråden till varför det ter sig svårt att
skildra idealsamhället: ordagrant betyder ju det grekiska sammansatta ordet
utopi ”ingen plats” (οὐ och τόπος).
Med detta sagt finns det fortfarande författare som söker
alternativ till uppgivenheten. Där science fiction tidigare ägnat sig åt
rymdresor har den på senare tid blivit mer fascinerad av att hålla sig kvar på
jordytan. Med sin senaste roman Noll K
tar Don DeLillo itu med överlevnadsfrågan. Hur ska mänskligheten klara sig med
de allt mer katastrofartade scenarion som vi ställs inför?
DeLillo skriver om kryokonservering, alltså tekniken att
frysa ned spermier och embryon. Här tas det vidare, med döda kroppar som blir
nedfrusna för att kunna tinas upp – levande – i framtiden. I romanen blir
metoden ett utopiskt sätt att bemöta planetens död med människans fortsatta
liv, det vill säga att även om naturkatastrofer tar död på oss som art kan vi återkomma
när ödeläggelsens grus har lagt sig.
Att besegra döden är dock fortfarande ett önsketänkande.
Mary Shelleys dröm, manifesterad i romanen Frankenstein
för nästan 200 år sedan, väntar på att infrias. Även om kryokonservering av
döda är laglig i ett fåtal länder saknas tekniken att framgångsrikt tina upp de
nedfrusna kropparna. DeLillo väcker med sin roman oroande frågor om vår
kliniska syn på döden, hur vi håller på att rationalisera bort något väsentligt
när vetenskapen fullständigt ersätter religionen.
Evigt liv: vad ska vi med det till? I Dmitrij Gluchovskijs
roman Future har människan löst den
besvärliga gåtan död, och kan nu åtnjuta det eviga livet. Fast så mycket att
njuta åt finns inte i denna framtidsskildring från 2450-talet. Kosten består
för ”de odödliga” mest av gräshoppor och plankton. 120 miljarder människor bor
i ett Europa som saknar natur, där alla bor i sammanbyggda höghus. För att
bromsa befolkningsökningen är graviditeter olagliga, och straffas med en
injektion – en ”accelerator” – som ser till att du dör inom en tioårsperiod.
Därför ter det sig utopiskt med den fristad som upprättas i
ett isolerat Barcelona, där befolkningen i sann anarkistisk anda ignorerar påbuden.
I slummen frodas motståndet och upproret. Som alternativ till de robotliknande
invånarna med evigt liv blir de fattiga i enklaven Barcelona mänskliga i sin
skröplighet. Åsynen av gravida kvinnor blir ett inslag av optimism, när den
spirar mitt i den fattigdom och misär som är oundviklig i den här
framtidsvisionen.
Från svenskt håll utgör Åsa Ericsdotters framtidsthriller Epidemin ett tänkvärt tillskott till den
utopiska genren. Här är framtiden inte lika avlägsen, när Hälsopartiet erhåller
politisk majoritet på vallöftet att göra svenska folket smalt. När opinionssiffrorna
dalar tar man till drastiska åtgärder och börjar systematiskt utrota alla
överviktiga. ”Den enes död blir densammes död”, kunde romanens undertitel lyda.
Ericsdotter kan sägas vidareutveckla en idé från Juli Zehs
roman Corpus delicti från 2009. Även
där vill staten reglera individens frihet, bland annat genom att göra rökning
olagligt. Epidemin är i hög grad en
satir, som diskuterar nutiden genom att ge den en liten knuff – hennes vision
är skrämmande aktuell, med tanke på den skuldbeläggande hälsovurm som råder nu.
Deras utopi blir för mig en dystopi av ett likriktat samhälle som vill ta kål
på allt som avviker från normen.
I ett sådant samhälle finns inte plats för något som är
udda, och udda är sannerligen Nils Håkanssons nya roman Ödmården. Ett framtida Sverige har invaderats av ”nedriglänningar”,
som roar sig med att åka långfärdsskridskor, och i gruvor och hål i marken
hukar de kuvade svenskarna. Med ett språk ockuperat av utländska glosor
försöker de hitta tillbaka till en värdigare språkdräkt till sina tankar.
Det är en konsekvent genomförd roman, både till
samhällsskildring och språk. Håkansson uppfinner en egen hybrid av
1600-talssvenska och modern slang samt lånord, när man anlitar en ”archiwarie”
för att hitta tillbaka till sitt ursprung, det där typiskt svenska som man
befarar håller på att gå förlorat. Som satir över samtida rörelser att bevara
svensk kultur fungerar det ypperligt. Klimatkrisens översvämningar har tvingat
holländarna (”tölpanerna”) att bosätta sig i det än så länge säkrare Sverige.
Det utopiska ryms i den livsbejakande optimismen hos de förtryckta svenskarna.
I motståndet spirar en språklig energi och uppfinningsrikedom som man bara kan
lägga sig platt inför.
Ännu mer konsekvent är Jo Walton i sin utopi The Just City, som ännu inte översatts
till svenska. Till det idealsamhälle som iscensätts har hon likt Thomas More i Utopia inspirerats av Platons ”Staten”,
och här samlas barn för att utbildas av
filosofer från den grekiska antiken. Utopin är beläget vid den gamla fantasiön
Atlantis, och i romanen samsas slavflickor med grekiska gudar. Tidigare
förbisedda kvinnor får äntligen ta plats, exempelvis Axiothea, en matematiker
som lär ha varit lärjunge till Platon. Intressant nog får Platon till skillnad
från exempelvis Sokrates själv inte vistas i denna idealstat, eftersom han inte
erkände den som annat än en teori.
Utopin blir oförlöst i de romaner jag här lyft fram. Ett
urval som detta präglas av sina begränsningar. Ändå förblir mitt intryck att författare
har svårt att avstå från att måla Fan på väggen. Kanske utopin är genomförbar
endast i drömmen. Farligt blir det först när vi slutar tro på dess möjlighet,
när vi överger både de ideologiska och fiktiva utopierna, när vi helt ger efter
för hopplöshet och förtvivlan. Med Alva Myrdals ord: ”Det är inte
människovärdigt att ge upp.” Framtiden må vara dyster, men hur stark
pessimismen än är måste vår optimism vara starkare.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 1/4 2017)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.