att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 apr. 2017

De döda, James Joyce, översättning Thomas Warburton, Modernista


Stackars James Joyce. Det var möjligen lite väl brådstörtat högfärdigt av honom att uttala sig om Finnegans Wake som boken som skulle hålla litteraturforskarna upptagna i trehundra år, för som det är nu har hans position halkat lite på sniskan i den litterära kanon. Även om man beaktar att konstnärlig popularitet är konjunktursbundet är det rätt länge sedan han sågs som intressant eller spännande. Nyöversättningen av Ulysses som kom för några år sedan var det väl bara Jan Gradvall som gillade, och medan hans samtida antagonist Virginia Woolf ständigt ges ut i nyutgåvor och skrivs böcker om, har Joyce helt hamnat i periferin av alla litterära sammanhang. Till och med Proust är en mer aktuell författare för en bredare krets.

Modernista försöker göra något åt saken, med nyutgivningen av två Joyce-titlar. Dels novellen De döda i Thomas Warburtons översättning från 1931, och dels romanen Ett porträtt av författaren som ung, i Ebba Atterboms tidiga översättning från 1921. Joyce blev så uppmuntrad av hennes översättning att hon odödligförklarades i en ordlek i Finnegans Wake: ”At Island Bridge she met her tide. / Attabom, attabom, attabombomboom! / The Fin had a flux and his Ebba a ride. / Attabom, attabom, attabombomboom!”


Ur den något ojämna novellsamlingen Dublinbor lyfts nu höjdaren De döda ut i en sobert ljusblå utgåva (en något mer urvattnad nyans än originalet av den originella Ulysses). Mer av en måttligt lång novell än en kort roman. Jonas Ellerström har skrivit ett balanserat och insiktsfullt förord, som påminner oss att den är skriven av en 25-åring. Att hävda att Joyce föddes med en gamlings själ är möjligen en överdrift – han hade ju barnets förtjusning i att leka fram hyss, men också att provocera och trotsa. Kanske spexet var en kompensation för det gamla i honom.  

För De döda visar sådan inlevelse i det slags vemod bara en något äldre man kan känna inför tillvaron. Det är jul och det är snö när paret Conroy går på fröknarna Morkans bal, och det enda dramatiska som händer är väl att man äter gås, pratar om opera, maken Gabriel håller ett tal, hustrun Gretta hör en sång – ”The Lass of Aughrim” (här tyvärr översatt till ”Flickan från Aughrim”). Hon börjar tänka på en ung pojke hon var förälskad i, och Gabriel börjar inse att hans kärlek till henne aldrig har gått på djupet. Det sker på ett bokstavligt ögonblick – han ser henne i trappan – verkligen ser henne, och tar in hela hennes personlighet med den blicken.

Gabriel Conroy är den typiske Joyce-mannen: fumlig, tafatt, blyg – ängsligt mänsklig. Att våndas är människans öde är Joyces slutsats, och pessimismen hans drivkraft som författare. Det är imponerande att se på nära håll hur han tar ned det storslagna och låter det verka i de små gesterna. Paret kivas så där lagom kärvänligt med varandra, men det är också en novell som visar hur nära varandra de går, erotiken och döden.  

Syftet med Dublinbor var ju att visa det irländska kynnet: de skräniga, vulgära, budust pratsamma irländarna som fungerar som bifigurer här. Charmiga? Det beror på i vilken mån du kalibrerar din egen fylla. Med en märkvärdig teknik får Joyce dem att sväva omkring tyngdlöst i rummet – av någon anledning tänker jag på den bara ett par år yngre Chagalls målningar. Det irländska kynnet visar sig också i de politiska pikar Miss Ivors ger Gabriel för att han skriver i en engelskvänlig tidning: ”I didn’t know you were a West Briton”, säger hon i originalet, vilket låter lite barskare än i översättning.

Det är fascinerande att få ta del av hur Joyce här uppfinner en egen stil. Vi är exakt i skapelseögonblicket av denna stil, som ger oss tillträde till de här människorna på ett annat sätt än de distansskapande effekterna i hans senare prosa. Jag bländas av det: tänker att det är en sällsynt lycka att uppleva en sådan närvarokänsla med fiktiva karaktärer, få uppleva exempelvis Gabriels åtrå från så nära håll. Men är det nytt? Jag tänker också på Tjechov, på Söderberg, på otaliga andra exponenter av sekelskiftesprosan med sina melankoliska manliga protagonister. Symboliken i att komma till insikt – epifanin – må ha namngetts av Joyce, men den är ett etablerat tekniskt grepp sedan länge.  

Det är också lite sorgset att läsa den här så skickligt utformade novellen och tänka på vilken talangfull författare som gick till spillo på bekostnad av en genialisk författare när James Joyces prosa skulle bli yvigare och mer experimentell. I en alternativ värld hade jag kunnat undvara både Ulysses och Finnegans Wake, men den här läsningen ger mig en epifani som är nästan lika stark som Gabriel Conroys – jag har älskat De döda alldeles för ytligt. Det är ju det här som är det sanna mästerskapet!   

1 kommentar:

  1. Jamen, tack, fullmatad text! Den novellen ska läsas. F ö tycker jag Joyce håller sin plats i kanon med nyöversättning och ljudbok av Ulysses, vilket fick mig att ta mig genom den med stor behållning. Första delen av Prousts Spaning finns däremot inte att tillgå i bokhandeln.

    SvaraRadera