att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 apr. 2017

Per Hagman, Allas älskare, ingens älskling, Bonniers


Per Hagman bearbetar med sin nya självbiografiska roman en annalkande medelålder.
Med sin förra bok i genren, Att komma hem ska vara en schlager, skrev han en elegi över ett förlorat hemland. Den gick sida vid sida med hans egna förlorade ungdom, men nu har en ännu längre skugga fallit över den vinddrivne pojken. Allt mer tid tillbringas ensam, allt mer energi måste uppbådas för att han ska orka ge sig iväg på de olika äventyren. Under tiden kommenterar han dagsaktuella händelser, i en politisk analys som är både prestigelös och naiv.

Bland vårt språks stilister hör Hagman till de mer gudabenådade, med en lätthet i steget och språklig tonträff som är så absolut att den borde bilda skola. I retrospektiv framstår hans böcker som lysande undantag i den svenska litteraturhistorien, med sin sorglöshet och sin ogenerade förtjusning i dekadensen. Även här finns formuleringar som är enastående i sin uppriktiga hänförelse inför tillvaron.    

Att jag ändå inte helt lyckas bli charmad beror mest på att skildringen är monoton och repetitiv. Spåren blir allt mer uppkörda, med en nonchalans i tilltalet som inte riktigt anstår den normalt sett så klarvaket fyndiga författaren. Jag blir också besviken på att någon som är så skicklig på att gestalta pendlingarna i oss alla, mellan ensamhet och gemenskap, mellan distans och närhet, inte lyckas förvalta sin talang i en helgjuten roman. Med sin orädda humor har han potentialen att skriva den stora svenska satiren, men nöjer sig här med att klaga lite avmätt på ämnen som han behandlat tidigare med vassare blick.  

(Också publicerad i Vi 5/17)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar