Frågan är vem som
är tänkt målgrupp till den lyriska bilderboken Alla bubblor brister, som svårligen låter sig beskrivas utan att
den reduceras till ett innehållsreferat. Unga vuxna? De skyr nog estetiken, då
boken i hög grad liknar en barnbok. Vilket vore synd, då det är en ovanligt
angelägen berättelse Jolin Slotte har skrivit, med en tematik som förstärks av
de konsekvent hållna illustrationerna.
Den kvinnliga
huvudpersonen väntar på en kompis som är försenad, och slår i stället följe med
en man med cykel. En kortvarig sexuell relation inleds, och får sitt abrupta
avslut när hon inser att mannen inte kommer att bli kär i henne. Slutet är både
helt chockerande och helt följdriktigt.
Illustrationerna
verkar i en tradition som liknar den dirty realism som amerikansk novellprosa
ägnade sig åt under 1900-talets sista decennier. Här märks det i att världen
liknar Edward Hoppers, fast smått förvrängd. Intrycket blir tidlöst, och det
kan ju passa en historia om inte för
så åtminstone om unga människor. De
unga befinner sig ju utanför tiden, i ett limbo – och så har det alltid varit,
att ungdomsperioden bara är väntan – så det går att läsa in en existentiell
väntan i huvudpersonens inledande situation, att det är det typiska läget för
den unga.
Text och bild hör
ihop bra, och det är skickligt gjort hur texten ibland blir en del av det
visuella, som när texten lägger sig på snedden över en markis eller ett tak.
Överlag gillar jag den lite småskitiga estetiken, där kvinnan opassande nog
röker en cigarett, och där det aldrig övergår i snaskigheter, ens när texten
rör sig mot sexualiteten. Det är bilder som avvaktar, som spelar med texten och
inte gör några soloutflykter.
Och texten är stark
– språket är lyriskt (det märks att Slotte har gett ut poesi), och det
lakoniskt hållna uttrycket passar bra till den novelliknande formen. Det finns
något vagt oroande över kvinnan, utan att det överbetonas: något som bidrar
till den olycksbådande atmosfären: ”Den rosafärgade cykeln bar han upp till min
lägenhet på sjätte våningen och parkerade på balkongen. Där stod den och såg ut
över Berghäll medan vi ängslades i varandra.”
Jag förvånas över
hur starkt jag upplever texten, fram till det bittra slutet. Slotte är sparsam
med effekter, men arbetar bra med att göra sunkigheten trovärdig. Det är också
fint gjort hur det ljuvt drömska liksom kolliderar med det brutalt realistiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.