att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 apr. 2017

Nattens regn och dagens möda, Elisabeth Hjorth, Norstedts


Elisabeth Hjorths nya är ovanligt bra. Det är ett inlevelsefullt dubbelporträtt av den väldokumenterade Karin Boye men också en välkommen skildring av den förbisedda Ruth Kjellén-Björkquist.

Det är ett vanskligt projekt Elisabeth Hjorth ger sig in i när hon ska gestalta författaren Karin Boyes liv. Att det är ett risktagande visade sig häromåret när en så pass skicklig författare som Jessica Kolterjahn skrev den måttligt lyckade Den bästa dagen är en dag av törst, om Boyes årslånga sejour i Berlin.


Ett av problemen är att stoffet är så bekant i detta fall. Risken finns då att det blir redovisning av torra fakta, en snitslad bana fram till det bittert ofrånkomliga slutet. Tur då att Hjorth undviker fällan att förhålla sig alltför närgånget med vad vi redan vet.

På Sigtuna träffas under ett par gånger på 30-talet några kända svenska författare och intellektuella för att diskutera konstens funktion i ett samhälle som rör sig i totalitär riktning. Där träffar hon Ruth Kjellén-Björkquist, prästhustru. En brevväxling inleds, där Boye tillåter sig vara frispråkig och avslöjande.

Nu låter det här inte som material till en spännande roman, men jag kan garantera att Hjorth gör något oerhört imponerande. Genom att växla perspektiv mellan de två – Karin och Ruth – får vi perspektiv, och helt nya inblickar i författaren Boyes privatliv.

Det är också skönt att få ta del av ett så uppriktigt porträtt av Boye. Här framträder hon som en ganska bitchig människa, som helt själviskt manipulerar och sviker sin älskarinna Margot och beter sig allmänt svinigt. Lite som en kulturman. 30-talets hotande världsbild har så uppenbara paralleller till vår egen samtid att Hjorth inte behöver betona dem för att vi ska dra öronen åt oss.     

Ruth har egna författarambitioner – hon skulle långt senare, på 70-talet, skriva en biografi om sin far Rudolf Kjellén, politiker. Dock är hon långt ifrån lika uppmärksammad som vare sig sin far eller sin make. Som kontraster fungerar de ypperligt: den nedtystade Ruth Kjellén-Björkquist och den nästan för omskrivna Karin Boye.

Varför är det då så spännande? Hjorth lyckas levandegöra båda dessa kvinnor. Ruth är inledningsvis väldigt smickrad när den kända författarinnan vill brevväxla, men stöts också bort av de alltför intima detaljerna. Samtidigt har hon egna författarambitioner – Hjorth har lyckats fabricera hennes brev så att dess tonfall blir exakt så överarbetat insmickrande som man föreställer sig att autentiska brev skulle ha skrivits.

Och språket i romanen är så ljuvligt. Vackert, men också just så ovillkorligt som jag uppfattar Boyes poesi – en av de mest kompromisslösa rösterna i svensk 1900-talspoesi. När vi i romanen får höra om en av författarna på besök i Sigtuna avviker på kvällen och måste hämtas hem förstår vi vem som avses. Ruths man är en av räddarna, och säger till sin hustru: ”För vissa människor, Ruth, är livet en enda väntan på en räddning som inte kommer inom räckhåll.”

Jag läser romanen om Karin och Ruth som en stark vänskapsroman, som visar hur viktigt det är med relationer. Viktigt, om än inte livräddande.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/4 2017)

1 kommentar:

  1. Hej Bernur/Björn
    Böcker väljer och läser jag ibland efter ett visst system (författare till exempel). När jag väl håller en bok i handen, kan jag fastna i "läsningen" av omslaget - och, ja, jag väljer ibland bok efter omslag. Elisabeth Hjorths nya valde jag så! Och där fastnade jag: där finns en spång, en brygga. Två par ben - men var finns resten; var finns flickornas överkroppar?? Är de bortsuddade, eller ligger de på rygg?!
    Kan du säja mej vad du ser?!

    Och sen fastnade jag i texten, i språket, i levandegörandet av dessa kvinnor.
    I perioder har jag själv försökt skriva en bokblogg - men avbrutit. Tröttnat. Att läsa denna recension räcker. Jag behöver inte skriva något själv; alt jag ville säja har du redan formulerat. Men det kan knuffa igång mitt skrivande, mitt bloggande. Till en början kanske jag skulle vilja citera dej. Länka. Och på så sätt återerövra skrivandet. Är det OK?
    Tack för denna och många andra bokpresentationer!!
    JanB
    i Varberg

    SvaraRadera