att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

11 apr. 2017

Tre guineas, Virginia Woolf, översättning Margareta Backgård, h:ström


Betydligt mindre känd än Ett eget rum är essän Tre guineas ändå ofrånkomlig läsning för den som intresserar sig för Virginia Woolf. För mig är den alltjämt en stötesten, en problematisk text, som jag sällan återvänder till, men kan också tycka att det finns ett värde i att den är så jobbig. Att den på något sätt går alldeles för långt i sina slutsatser. Men det är värt att påpeka att det ofta är det som utgör själva lockelsen hos Woolf, att du måste lära dig bråka med henne, att hon inte bekräftar din världsbild och stryker dina åsikter medhårs.

Att Tre guineas är mindre känd bekräftas av att den hör till Woolfs mindre återutgivna titlar. Senast jag läste den var sommaren 2010 när jag skrev en bok om Woolf, då i Margareta Ekströms översättning från 1984. Nu ger h:ström ut Margareta Backgårds översättning. För ett par år sedan översatte hon romanen Åren, som ju är en fiktiv pendang till denna essä.


Lisbeth Larssons förord är välskrivet, även om jag inte delar hennes uppsats att den här essän gått från att vara perifer till central i Woolfs författarskap. Fortfarande dominerar den handfull romaner – Jakobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Vågorna, Orlando – samt den andra essän för den som inte vill göra begreppet ”centralt” motorvägsbrett. Det här är mer av ett fortfarande kontroversiellt inslag. Däremot delar jag uppfattningen att den tidigare optimistiska tonfallet har ersatts av mörkare pessimism. Boken är också betydligt längre än Ett eget rum – inklusive de obligatoriska fotnoterna blir det en mer än 300 sidor lång pamflett. Den tidigare stilens glädje har också ersatts av en något mer tungrodd stil.

Här är tonfallet omilt aggressivt. I brevform avhandlas i tur och ordning kriget, utbildningen, yrkesmöjligheterna. När Woolf diskuterar nyhetsrapporteringen från det aktuella spanska inbördeskriget – essän utkom 1938 – menar hon att fotografier borde ge människorna ingivelsen om krigets råhet, att den rimliga slutsatsen borde bli att ”Krig är en skändlighet, ett barbari; krig måste stoppas. För nu ser vi till sist samma bild; vi ser tillsammans med er på samma döda kroppar, samma raserade hus.” Men vi ser aldrig ”samma bild” när vi tittar på fotografier, som Susan Sontag har visat i sin essä Att se andras lidande. Dessutom har förmodligen, åtminstone vid det här laget, med televiserade krig från och med Vietnam-kriget, en nivellering gjort oss helt neutraliserade inför de rörliga bilderna, vars effekt inte längre kan nå oss. Vi är helt tillvanda vid hemska bilder, reagerar inte ens.

Med elak ironi tar sig Woolf an sitt ämne. Det är ett modigt angrepp på patriotismen, på mannens inbilskhet. Klarsynt skriver hon om våld, att ingen utbildning i världen kan vaccinera människan mot benägenheten mot ondska. Då utbildningen inom sig bär den här skadliga effekten av att förvandla människan ifrågasätter Woolf om det är av godo att kvinnor tillförskaffar sig den. Kring detta rör sig textens inkonsekventa kärna: om nu utbildningen bidrar till att göra männen krigsbenägna, varför kämpa för något som i sig är förkastligt, som kommer att ha samma skadliga effekt på kvinnor? Kort sagt: är det mannens natur eller människans som är det våghalsiga? Det är konkurrensen som blir Woolfs tema, hur detta förändrar och försämrar människan.

Woolf är ständigt ambivalent i sin behandling av akademikerna, då hon dels idealiserar och upprätthåller värdet av utbildning, samtidigt som hon inte kan låta bli att kritisera deras obotliga tråkighet. De förlorar sin själ och förmågan att leva livet fullt ut. Att de tjänar pengar, ofta i stora summor, sker till priset av att de förlorar andligt, moraliskt och intellektuellt. Det är ingen vacker syn att skåda hur deras mänsklighet försvinner. Kvinnorna har krattat manegen åt dessa män, och det är svårt att förbise den självbiografiska vinkeln på besvikelsen över de bröder som systrar fått hålla under vingarna för att rädda deras akademiska karriärer.     

Med konkreta exempel pekar hon ut orättvisorna, och med konsekvent diskussion visar hon krigets konsekvenser. Tonfallet blir ibland mer än lovligt raljerande, men det är förtvivlan som styr hennes penna. Vad hjälper? Inte Wilfred Owens krigsdikter – definitivt inte krigsfotografierna heller, vill jag då invända. Det enda som kan rädda oss är förändringar som går på djupet, en förändrad inställning till livets värde.

Till bokens styrkor hör att den är väldigt kraftfull och övertygande i sin argumentation mot kriget: det är svårt att värja sig när Woolf använder hela sitt artilleri för att bekämpa fascism och det annalkande kriget – även om hon med facit i hand misslyckades med att förhindra det världskrig som strax utbröt, och det finns ingen anledning att betvivla att hon också var medveten om att kampen var lönlös, så är det tänkbart att hon verkade i ett längre perspektiv, där hon visste att i det korta perspektivet var slaget förlorat, men att det fanns en framtid som skulle kunna ta hennes ord på allvar.

Människor som går samman skapar en ond förening, menar Woolf – samhället är en fientlig skapelse. Det är en pessimistisk syn på människan, men vi kan påminna oss om att hon stod vid randen till ett nytt världskrig, som även för de mest inbitna optimisterna tedde sig oundvikligt. Hon använder bilden av en paralyserad kanin som infångas av en bils strålkastare för att beskriva människan inför den annalkande katastrofen. Men Woolf, som ibland blir beskylld för antisemitism, reagerar intuitivt mot all form av orättvisa och särbehandling: hon föraktade fördelar, att sko sig på andras bekostnad. Idealet blir att vara oavhängig, inte stå i skuld, utan låta förståndet vara obefläckat och oantastat. Utan att någonsin använda ordet integritet blir det hennes ärende.

Vad som då blir metoden handlar om att kvinnor måste förbli outsiders, vilket är en knepig position – på ett ytligt plan förefaller Woolf gå patriarkatets ärenden, och förminska möjligheten till inflytande och påverkan. Att vägra gå med i de destruktiva föreningarna är ett första steg, hävdar Woolf. Som alternativ blir de kvinnliga sammanslutningarna helt befriade från pompa och ståt, fritt från ceremonier och ritualer.

Några av de tidiga och ratade titlarna till det som skulle bli Tre guineas förklarar tydligare Woolfs resonemang, och skulle kanske ha åsamkat henne ett ännu kraftigare avståndstagande: The Next War, On Being Despised, ’Men are like that’, What Are We to Do? Nu blir boken fortfarande något som söndrar, som klyver sprickan mellan könen. Att vännerna höll tyst betydde nog att det var en bok som det var svårt att förhålla sig till. Men så är Woolfs skrivande av den arten att det inte kan snärjas av någon –ism. Hon är helt fri från alla suffix som skulle kunna hjälpa läsaren och föra in tolkningen på ett givet spår. Det är en text som inte slösar på charmen, vilket man delvis kan säga om Ett eget rum. Hon väljer frivilligt utanförskapet, och distanserar sig på egen hand från alla kompromisser. Men aggressiviteten motiveras delvis av att den kan ses som ett självförsvar: det var männen som var aggressiva först, exempelvis i sin behandling av suffragetterna, som karikerades hårt och fientligt under hela perioden som ledde fram till att (vissa) kvinnor fick rösträtt 1918. Samhället var tillåtande mot all form av kvinnofientlighet.

Vad som skulle hjälpa vore det oberoende som pengar och ett eget rum skänker. Fullt medveten om de privilegier och det inflytande som blir följden av en ordnad ekonomi kan konturerna av en viss optimism ändå skönjas. Man undrar hur medveten Woolf var om sin pionjärinsats.

Problematisk och kontroversiell må den vara, denna långa essä, men den är också skrämmande aktuell. Många av hennes exempel kan tillämpas på en stelbent samtid, när hon avhandlar samhällets stöttepelare, och priset för deras framgång som enligt Woolf blir en förlamande tråkighet. Den som gör för många arbetstimmar i sitt yrkes tjänst har inte tid att odla intressen för konst, estetik, eller ens ägna sig åt att kontemplera något naturfenomen: ”En uppoffring, verkligen, och en som förklarar regeringens ständiga likgiltighet för konst – dessa beklagansvärda herrar måste ju vara blinda som fladdermöss.”

Läsvärd är Tre guineas också genom att erbjuda insyn i Woolfs kritiska sinnelag, och en påminnelse om vilken skicklig litteraturanalys hon bedrev. Hon använder Antigone som exempel – den minnesgode vet dess betydelse för intrigen i romanen Åren – exempel på vikten av motstånd, nödvändigheten i att ta det där steget utanför sig själv. Till vilket pris som helst? Kanske inte ändå – att dö för en sak är väl minst lika dumt som att avstå från att dö för en sak, men det förebildliga i exemplet Antigone är ju att hon kan läsas som en metafor för att trotsa. Hennes handling är retorisk. Riktningen för Woolf går också mer mot försoning – en samhörighet trots allt.

Backgårds översättning, slutligen, är duglig, även om en och annan tautologi stör (svenskans ”Det finns två goda skäl till varför” är en mindre smidig version av originalets ””There are two good reasons why”). Jag uppskattar mer att hon till skillnad från Ekström behåller semikolonet, liksom att hon inte känner sig tvingad att dela in texten i kortare stycken. Det är också passande att översätta ”here we go around the mulberry bush” till den svenska befintliga ramsan ”så går vi runt om ett enerissnår”, då Woolf möjligen levererade en subtil pik mot (o)vännen T.S. Eliot, som i dikten ”De ihåliga männen” alluderar till eller travesterar just den engelska sången, något som förstärks av att hon faktiskt ger trädet tillägget att ”så fort enebärsbusken får er att börja cirkulera, slit er loss. Bombardera busken med skratt.” Hos Ekström finns en bokstavlig översättning, ”Nu går vi runt ett mullbärsträd”, vilket är märkligt då någon sådan svensk sång inte finnes.  

På tal om bokstavligt har Backgård högst lämpligt föredragit Britt G. Hallkvists finfina översättning av Goethes Faust till Woolfs utdrag. (Woolf i sin tur citerar en ganska ordagrann översättning av Melian Stawell och G.L. Dickinson). Jämför bara den version Ekström föredrog, Viktor Rydbergs minst sagt fria tolkning:
”Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
Men det osinnliga
sanning och fägring.
Det översinnliga
fullgjort dess bud
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.”

Nog föredrar jag liksom Backgård Hallkvist här:
”Allt det förgängliga
– liknelse, spegling.
Här får det skugglika
verklighetsprägling.
Det obeskrivliga
fullbordas här.
Det evigt-kvinnliga
lyfter oss, bär.”

Om du vill invända, konsultera först Goethes original:
”Alles Vergängliche
Ist nur ein Gleichnis;
Das Unzulängliche,
Hier wird's Ereignis;
Das Unbeschreibliche,
Hier ist's getan;
Das Ewig-Weibliche
Zieht uns hinan.”

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar