att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

29 sep. 2016

Blåst!, Eva-Marie Liffner, Natur & Kultur



Eva-Marie Liffner fortsätter utforska litterära miljöer i sin nya roman, som hämtar näring kring de märkliga Brontë-syskonen. Det är en djärv och avancerad roman, men också lite rörig och enformig.

Är det tänkbart att Tolkien inspirerades till sina fantasyromaner av syskonen Brontë? När de ännu var barn skapade Charlotte, Branwell, Emily och Anne sagovärldar som nog måste sägas förebådar fantasygenren. Deras världar hette Gondal och Angria, och fungerade i hög utsträckning som privata författarskolor där de i konkurrens med varandra skrev om hjältedåd och romantiska äventyr, influerade av romantikens poeter som Byron och Keats.


Eva-Marie Liffner går både ett och två steg längre i sin nya roman Blåst! Det är en svindlande fantasi med tidsresor och spöken och fiktiva karaktärer med förmåga att ta sig ut ur sin litterära värld för att klättra in i den verkliga (den oskrivna världen).

Som berättelsens nav fungerar mekanikern Ned Shaw som anmäldes försvunnen under första världskriget. Han lärde känna en viss Johnnie Tolkien, som hade lagt vantarna på ett manuskript författat av syskonen Brontë. Detta sker 1916, hundra år efter Charlotte Brontës födelse. Hundra år senare, i nutid, utför litteraturforskaren Margaret egna efterforskningar, och stöter på både hemliga texter och Neds spöke.

Liffner har skrivit en tekniskt avancerad roman, raffinerad och fängslande. Ändå vill jag inte breda ut mig för mycket om berättarteknikens förtjänster, då de hotar att skymma berättelsen. För här finns inte bara berättelsen om syskonen, nedtecknad av brodern Branwell, utan också den krigsskadade Neds historia, en man fångad i tiden och ändå fri att röra sig både framåt och bakåt i den.

Att utforska det tänkbara verkar vara Liffners styrande princip. Så skrev hon sin förra roman Lacrimosa, som spekulerade i om Almquist haft en verklig förlaga till sin karaktär Tintomara från Drottningens juvelsmycke. Det är inte mycket bevänt med fiktion som inte förmår få oss att tvivla, att på riktigt ifrågasätta världen och hur vi uppfattar den.

Blåst! som lånar titeln från den första svenska översättningen av Emilys roman Svindlande höjder är djärv och experimentell, men lider också av en viss rörighet och fallenhet för upprepningar.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/9 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar