att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

1 sep. 2016

Dödens triumf, Mattias Berg, Natur & Kultur


”Dödens triumf” är en berömd målning från 1500-talet av Pieter Bruegel d.ä. Det är målat i hans typiska stil: murrigt myllrande, överfull av makabra detaljer som det är lätt att villa bort sig i. En mängd skelett tar för sig bland mänskliga figurer, kort sagt. En pytteliten utskuren detalj från denna relativt stora målning bildar omslag till Mattias Bergs roman med samma titel: Dödens triumf.  

Berg skrev på 90-talet två faktaböcker, bland annat en tidig bok om kloning. Han har också varit kulturchef på Sveriges Radio. Nu ger han ut sin första roman, och det med besked. Dödens triumf är närmare 650 sidor krypteringsprosa.


Nu ringer kanske varningsklockorna. Det är sällan thrillers brukar ge anledning till det slitna uttrycket ”an aquired taste”, eftersom thrillers hellre premierar intrig och framåtdriv än besvärlig stil och elaborerat språk. Liksom i Bruegels målning är det fullt möjligt att villa bort sig i ändlösa detaljer här.

Huvudpersonen Erasmus Levine bär en väska med koderna till USA:s kärnvapen. Han skickas runt i världen, på uppdrag av chefen Sysboss. Världen har återgått till 80-talets fasansfulla terrorbalans MAD (Mutually Assured Destruction), och man kan säga så här: Berg skriver oerhört initierat om kärnvapenhotet.

En hel del historia om kärnvapnen och atom- och vätebomberna får vi på köpet, bland annat genom långa föreläsningar, möten och samtal återgivna helt ordagrant. Det hotar bli otympligt, med en seriositet som är tung och allvarlig. Men så är ämnet också allvarligt. Och spänningen infinner sig successivt, genom att vi lär känna Erasmus så småningom, allt mer på djupet. 

”An aquired taste”, vad betyder det egentligen? Thrillern som genre lider, så vitt jag kan bedöma, av att vara lite väl beroende av filmen, där den som genre har framkallat flera lyckade exempel. Den spänning som den skänker läsaren i romanform är av lite mer beskedligt slag.

Dessutom undrar jag vad vitsen är med alla exakta återgivningar av klockslag, ibland på sekunden. Sådant finns också i en så driven thrillerförfattare som Thomas Engström, vars böcker om före detta Stasi-officeren Ludwig Licht annars kan rekommenderas. I Bergs bidrag är det gott om förklädnader, referenser till film (Ingrid Bergman, Greta Garbo/Mata Hari), ultravåld, rörig intrig. Notera dock att det är min personliga uppfattning av intrigens rörighet, vilket kan bero på att jag inte är tillräckligt inne i genren: den är nog inte rörigare än vad brukligt är.

Vad som mer kan sägas är att spänningsmomentet ger vika för personteckningen, som är mer övertygande, och att det har blivit en mix av faktabok och fiktion. Vad som får stryka på foten är väl just spänningen då, att den som brukar läsa thrillers kan bli besviken på att den inte är tillräckligt spännande, medan den som vill bli upplyst har åtskilligt att hämta kring kärnvapnens historia. Där tränger Berg djupt in i ämnet, och där finns nog också bokens mest engagerat skrivna partier.

En liten smolk i bägaren är det ändå att en så rutinerad kulturjournalist inte kan skilja på serie- och massmördare, samt att den figur Marlon Brando spelar i Apocalypse Now inte heter Kurz utan Kurtz. Vill man vara irriterande petnoga påpekar man väl i sammanhanget också att det knappast är vare sig plasthuvuden han spetsat på pålar eller är ett kontor han huserar i (snarare en grotta, väl?).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar