att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 sep. 2016

Om Ofissim, Malte Persson, Bonniers


Malte Persson trampar vidare i tramsets fotspår, med aforismer som skärskådar samtiden. Det är underhållande och uppiggande, och ibland bitande allvarligt.

Ofissim är en tillbakadragen excentriker med visst drag av tvångstänkande, men för att du ska förstå den utsagan korrekt måste du först ställa dig frågan om han finns på riktigt. Svaret på den frågan är både ja och nej.


Jag tillhör inte de kritiker som betraktar fiktiva karaktärer som en uppsättning bokstäver enbart. I Malte Perssons nya icke-roman Om Ofissim är huvudpersonen verklig nog, även om det verkar som att han levde för cirka hundra år sedan. Så vem eller vad är han? Givetvis en mask som författaren håller upp, i vars skydd han kan uttrycka privata tankar.

Men också en helt egen person, även om han förevisar släktskap med ett par absurda figurer i Kafkas besynnerliga prosaböcker, liksom Nathanael Hawthornes förtjusande antihjälte Wakefield, litteraturhistoriens store lille nejsägare. 

Det är som vanligt kul att läsa Perssons infall. Liksom Lars Gustafsson är han ju både lillgammalt barn och orakelklok gubbe, och hans Ofissim är både naiv och cynisk. Mycket av förtjänsten ligger nog hos författaren, att denna genreöverskridande bok är – bland annat – en förtäckt självbiografi.

”Varhelst Ofissim behagade gå / strödde han brödsmulor efter sig, / för att de hungriga småfåglarna / säkert skulle sudda ut hans spår.” En tydlig bild av samtiden, där brödsmulorna kan ses som de inlägg i sociala medier vi föder följande småfåglar med, vår jakt på likes (som vi inte låtsas om). 

Malte Persson har sedan sin debut Livet på den här planeten (2002) etablerat sig som en av få svenska författare som lyckas förena trams med allvar. Det är gott om trams i den här boken också, ibland lite tröttsamt mycket, men också en del självironi och satir som uttrycker avslöjande insikter i våra ängsliga förehavanden.  

De aforismer som ledsagar Ofissim utmynnar ofta i att livet inte låter sig påverkas. Enda acceptabla reaktionen är att rycka på axlarna, att sluta slåss mot den verklighet som alltid ser till att få sista ordet. Så läst blir ”Om Ofissim” en levnadsmanual, där fantasin blir rättesnöret och räddningsplankan för den utsatta stackars människan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/9 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar