Shakespeare 5: Lady Macbeth

Lady Macbeth: Men vem kunde tro att den gamle skulle ha så mycket blod i kroppen?

Ett skämt från 90-talet: nyvalde presidenten Bill Clinton med hustrun Hillary tankar sin bil nära hennes hemstad, och hon känner igen han som jobbar där som en pojkvän från high school. Bill säger att om hon hade stannat kvar skulle hon ha varit gift med någon som jobbar på en bensinmack. Hillary svarar: ”Nä, om jag hade gift mig med honom hade han blivit president.”

Det var också på 90-talet Hillary Clinton, som troligen själv blir president i höst, jämfördes med Lady Macbeth, den intriganta hustrun till soldaten Macbeth som av tre häxor får höra att han ska bli skotsk kung. Hon vet precis hur hon ska gå till väga: ”Kom fram nu, andar, ni, / som tänker så på död. Avköna mig / och fyll mig nu från hjässan ner till foten / med vidrig grymhet.”

 

Marion Cotillard som Lady Macbeth i Justin Kurzels film (2015)

Hon vädjar gång på gång till makens manlighet, hetsar honom och driver fram de nödvändiga morden: ”din natur är alltför full av mänskosläktets mjölk”. Mjölk fungerar som enhetlig metafor genom hela pjäsen, inte enbart för Lady Macbeth, utan även den mördade kung Duncans son Malcolm talar om ”sämjans söta mjölk”.

Mjölken är inte enbart bildlig, utan har för Lady Macbeth en konkret koppling till hennes bakgrund. Hon säger att hon har ammat, något som antingen betyder att hon har haft egna barn eller arbetat som amma åt andras barn. Den senaste filmatiseringen (2015), regisserad av Justin Kurzel, inleds med att paret begraver sitt barn. Senare i filmen visar det sig att de tre häxorna har ett litet barn i sitt följe, som för att håna Macbeth.

Tidigare har det ansetts klarlagt att Shakespeares huvudsakliga källa till pjäsen ”Macbeth” har varit en samtida krönika av Raphael Holinshed, men förra året förseslog litteraturforskaren John-Mark Philo två romerska drottningar, Tanaquil och Tullia, som tänkbara förebilder. Shakespeare kan ha läst om dessa, som vardera arbetade hårt för att sina män skulle få makten, i ett standardverk av William Painter.  

Macbeth är i första hand en pjäs om maktens berusning, om den fartblindhet som blir följden av det orättmätiga maktövertagandet. När Macbeth inte klarar av att återvända till liket och smeta in vakterna med blod för att de ska få skulden tvingas Lady Macbeth dit: ”Nu har min hand din färg. Men bara inte / mitt hjärta var så blekt som ditt.”

Mjölk är inte den enda flytande metaforen i pjäsen. Vattnet likaså, allt ifrån hennes inbillning att ”med lite vatten frias vi från brottet” till hans mer klarsynta retoriska fråga ”kan Oceanens vatten skölja blodet från min hand?” Blodet är också framträdande, både bokstavligt och bildligt. ”Blodets tron” heter Kurosawas filmatisering, och det är betecknande att flera andra stora regissörer – Welles, Polanski – har lockats filma den här våldsamma pjäsen.

Det är blod den sömngående Lady Macbeth försöker gnugga bort från sina händer i sista akten, när hon jagas av samvetet. En lönlös syssla, som bara visar effekterna av parets egoistiska gärning. Ångern kommer för sent, och det är knappast någon spoiler att här avslöja att hon möter sin död med större värdighet än maken.  

Medan Macbeth i pjäsen reduceras till en förvirrad marionett, en stolle som vettlöst vadar i allt blodigare vatten, är hustrun en mer sammansatt figur. När hon inleder med att önska sig bli avkönad – att svika kvinnlighetens mildhet till förmån för manlighetens skoningslöshet – förebådar hon de maktstrukturer vi ser i våra dagar. En kvinnlig makthavare genomgår en process där hon också avkönas och antas äga manliga egenskaper när hon visar exempelvis handlingskraft.

Macbeth är översatt av Ulf Peter Hallberg (Norstedts 2016)

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/9 2016)