att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 sep. 2016

Om jag dör, lämna balkongen öppen, Federico García Lorca, översättning Ingmar Simonsson & Martin Tegen, Themis


I år är det 80 år sedan Federica García Lorca sköts ihjäl. Det är en anledning så god som någon att läsa dikter av Lorca – det borde alltid finnas anledning att läsa Lorca. På senare år har hans pjäser och essäer verkat skymma sikten från poeten Lorca, men nu finns det en ny samlingsvolym som motivation till att återuppsöka en av de poeter som starkast lyckades kombinera hätskheten med vemodet.

Om jag dör, lämna balkongen öppen (titeln är från en diktrad), heter den, i Ingmar Simonsson och Martin Tegens översättningar. Föredömligt nog är den tvåspråkig, och ett antal teckningar finns med som ytterligare illustrerar spännvidden hos det elastiska estetiska snillet, med sin kontrastverkande naivitet. Det är, som jag skrev inledningsvis, underbart att få den här chansen att än en gång få upptäcka – nästan med häpnad – hur bra Lorca är som poet.


Häpnad är också något som ledsagar tonfallet i dikterna, en häpnad som konfronterar diktjaget så att säga från sidan. Lorca skriver ju helst i det korta formatet, ibland så kort att det kan upplevas rumphugget, ofullbordat – eller bara spontant och direkt. I efterordet trycker Simonsson på hans musikalitet, och ja, det är mycket av popmusikens direkthet i de här dikterna.

Otidsenligt nog talar Lorca gärna om musan – berätta inte det här för vissa av sena tiders kritiker, som nog vill ge skapandet en mer solid vetenskaplig grund. Men konstnärligt arbete är ömtåligt och flyktigt, om det ska vara något bevänt med det. Det kommer från mörka krafter inom oss, något Lorca kände till och fick honom att vända sig till ordet ”duende” för att förklara dessa ”svarta toner”. Simonsson citerar ur Lasse Söderbergs översättning från 1984: ”Duenden är således en makt och inte ett beteende, en kamp och inte ett begrepp […] Vilket innebär att det inte är en fråga om skicklighet, utan om en sann levande stil. Det vill säga om blod, om en mycket gammal kultur, om aktivt skapande …” Men det finns en nyare översättning av Marika Gedin (2009): ”Duende är alltså kraft och inte handling, det är strid och inte tanke […] Det vill säga, det handlar inte om förmåga, utan om ett verkligt levande uttryck; det vill säga, av blod, av uråldrig kultur, och på samma gång skapande i ögonblicket.”

Häpnadsväckande nog låter det inte heller omodernt – annars riskerar mycket av modernistisk poesi att mista sin glans, börja låta allt faddare ju längre tiden går (eller om det bara är jag som tröttnat på upptåg). Lorcas bildspråk erbjuder nya och oväntade kopplingar. Men vad då, det är väl poängen med metaforer, att de ska upplevas så? Förvisso, fast mer eller mindre, och när de blir för nya och för oväntade känns de bara sökta – trickset är ju att de ska vara tillräckligt förbluffande utan att imponera och pråla. Här är då Lorca återhållsam nog för att inte skapa irritation.

Vad menar jag då med Lorcas hätskhet? I hans dikter finns det både ilska och uppgivenhet, och dessa känslor rör sig parallellt. De tidiga dikterna kan ge intryck av att vara beskedliga, och nog inträffar en slags acceleration – men den sker rätt tidigt i det här urvalet, att helt plötsligt, i sviten ”Sviter” från 1921 (samma år som han debuterade, 23 år gammal!), är han inte längre gesäll, utan färdig poet.   

Och det i dessa korta dikter, så korta att de kan påminna om imagismens miniatyrer. Ögonblick, infångade i ett par pregnanta rader, uttryck som skalar av och skalar bort och bara behåller essensen. Det märks: här har skett reduktion, ett arbete för att nå det kärnfulla. Nå hjärtat av dikten. Ta bara dikten ”Första åtråns lilla visa”, som inleds så här rart: ”I den gröna morgonen / ville jag vara hjärta. / Hjärta.” Fast upprepningen av ”hjärta” så här, är det snyggt? Jo, på spanska är det sublimt: ”corazón. / Corazón.” Vilket ord! Och när de ställs så här intill varandra, vad är det som händer? Det är poesi som händer. Händer.

En poet med starkt känslopåslag. När effekten är så här häpnadsstark, då går det inte att värja sig. För att det är starkt? Ja, starkt, och slående, uppseendeväckande, och som allt starkt det som får annat att förblekna:

                      Bland gips och jasminer, var din blick
                      en svag gren med frön.
                      Jag sökte, för att ge dig, från mitt bröst
                      elfenbensbokstäver som säger alltid.

                      Alltid, alltid: min ångests trädgård,
                      din för alltid undflyende kropp,
                      dina ådrors blod i min mun,
                      din mun nu utan ljus för min död.

Det är mycket i den här boken som fungerar ypperligt, och det påminner oss också om att det ibland är det enklaste som är det djupaste. Då blir det klargörande dikt, helt enkelt, helt djupt, och jag kan vara förvånad över att de här dikterna och just den här poeten har klarat sig så oerhört bra så här länge, relativt sett. 

Sammantaget ger Simonssons efterord och kronologi en god insyn i Lorcas biografi, även om det på sina ställen är lite väl personligt hållet. Alltså en mycket välkommen bok, som bara kan uppmuntra till ytterligare utfärder till detta ett av 1900-talets allra mest centrala författarskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar