att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 sep. 2016

Jag är Hill, Kristofer Flensmarck, Natur & Kultur


Jag är Hill heter Kristofer Flensmarcks nya roman. Han är verkligen inte den förste författaren att intressera sig för konstnären och poeten Carl Fredrik Hills bildvärld. Han nämner de flesta av dem i efterordet, som Lars Norén, Ann Jäderlund, Åsa Maria Kraft, Eva Ström, och många fler. För två år sedan utkom Jesper Svenbros briljanta diktsamling Hill, Hill, Hill, och i fjol Kerstin Norborgs nästan lika briljanta roman om systern, Marie-Louise.

Mättnad, sa du? Nåväl, Flensmarck har visat sig vara en originell författare, med både konceptpoesi (Almanacka) och en dokumentärroman om en filminspelning (Blondieland) bakom sig, så nog ska han visa sig duglig att skriva en biografisk konstnärsroman också.


Fast det är svårt, fasligt svårt, att få fason på porträttet av Carl Fredrik Hill. En roman av det här slaget bär sin tillkomsttids prägel (2010-talet alltså), på samma sätt som filmatiserade romaner oundvikligen mest speglar de kulturella värderingar och estetiska ideal som råder när den filmas.

Sålunda dominerar fragmentiseringen när Hill framträder, eftersom det är så biografiska romaner skrivs för stunden. Dock fungerar det rätt bra för en så splittrad person. Vi får korta nedslag hos ett oregerligt barn, för att raskt förflyttas till perioden i Paris och försöken att nå fram till en unik konst. Ett misslyckat försök i omgivningens ögon, som ser till att han blir inspärrad på institution som vansinnig.

Det är biografin, kort och gott. Flensmarck gör stor sak av vansinnet, av vanföreställningarna och hallucinationerna och megalomanin. Det är övertygande utfört, och obehagligt närgånget, som om författaren har suttit med förstoringsglas och följt varje rörelse hos den stackars människan som står som förebild för det här inträngande porträttet. Åtskilliga beskrivningar av vad Hill tar sig för, vad han tänker … Det är noggrant skrivet, och belöningen kommer när de minutiösa beskrivningarna följs upp av en breddad undersökning av psykologin bakom sönderfallet.

Även om det liv som skildras rör sig mot upplösning måste författaren Flensmarck ge det en form. Ur det privata virrvarret föds ett maniskt tecknande, där åtskilligt eldas upp eller blir dasspapper. Trots dessa ingrepp består hans konstnärskap som ett av de mest fascinerande – de många författarnas dragning hitåt vittnar ju också om det. Det är en säregen – för att inte säga makalös – symbolik i hans skenbart enkla målningar, och att de bär på så mycket ångest är förstås ingen efterhandskonstruktion. Det är ohyggliga målningar, även när idyllen är första intrycket.

Det mest gripande i Flensmarcks roman blir ändå porträttet av modern, den melankoliska kvinnan med poesiambitioner som får nöja sig med att låta orden glittra i de brev hon avstår från att skicka till sonen. Kanske det hade räckt ändå till en hel roman om henne, och hennes äktenskap med den principfaste mannen och relationen till den besvärlige men älskade sonen. Som roman om moderskärlek hade det kunnat bli något alldeles storslaget. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar