att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

3 sep. 2016

En kvinnas blekblå handskrift, Franz Werfel, översättning Ola Wallin, Ersatz



Länge var det betraktat som höjden av ytlighet att tala om hur viktigt det är med snygga böcker, och ja egentligen är det väl inte riktigt viktigt, men ändå kul med snygga böcker även om jag inte är beredd att bli dogmatisk i frågan. Jag minns ett tv-program från tidigt 90-tal, ”Gutenbergs galax” (det sändes i Tv 3, och man kan säga mycket elakt om Jan Stenbeck men i hans vision fanns ändå någon form av kulturellt intresse, något som ter sig overkligt för tillfället, men vid samma tidpunkt kunde man se Pasolinifilmer i trean …). Lukas Moodysson och Per Hagman, som båda hade skrivit sina första romaner och var i dryga 20-årsåldern, svarade på frågan om vad en bra bok att det viktiga var att den var snygg i bokhyllan.

Så Franz Werfels korta roman En kvinnas blekblå handskrift, som ges ut av ambitiösa Ersatz, är en otidensligt snygg bok. Den utkom 1941, och utspelar sig 1936. Werfel föddes i Prag 1890, kände Kafka, och dog i Los Angeles 1945. Vi vet alla omständigheterna som fick en judisk författare att förvisas från Europa under 2:a världskriget. Ett bekant namn, någon som befinner sig lite vid sidan av den centrala europeiska 1900-talskanon. Har jag läst honom? Ja, några noveller, tror jag. Tror det är 70 år sedan någon av hans romaner kom på svenska, och den här har väl aldrig översatts tidigare. En snygg bok: ja, jag måste få uppehålla mig vid det. En snygg – rentav begärlig bok, som Matthias kommenterade på Instagram.


Stramheten i kompositionen tillåter väl knappast att boken beledsagas av för- eller efterord (ärligt talat: vem läser sådana? … ja, jag gör det, men tror 95 % av läsarna skippar det). Stramheten: hur jag gillar den, hur det räcker med ett par rader för att helt sugas in i berättelsen om klassresenären Leonidas, som gifter sig rikt och lever så förnöjsamt att han inbillar sig vara helt untouchable.

En satir? Ja, och den femtioåriga Leonidas får bland gratulationskorten ett brev som genast kastar honom tillbaka till en begången synd för arton år sedan, när han nygift tillät sig en otrohet med en ung kvinna, Vera. Nu har hon skrivit ett brev till honom, ett både oförargligt och ofarligt brev, vars innehåll försätter honom i knipa. En knipa av det förväntade slaget? Ja, fast ändå inte – och mycket i Werfels snillrika roman handlar om just detta, hur saker både är som du tror och på ett helt annat sätt.

Det finns också en munterhet i Werfels stil som känns helt otidsenlig för en läsare från 2000-talets prosa, nedstänkt av seriositet som den är. Översättningen bidrar nog till den här stilistiska euforin, men jag misstänker att det måste ha funnits mycket av den i originalet också. En nit hos författaren, en möda, hos någon som har förkastat genvägarna. En förnöjsam stil, kan man säga, som ibland lutar sig mot farsen som drivande motor.

Man kan förfasa sig, med en rätt som lägger sig mittemellan ”med viss rätt” och ”med all rätt”, över Leonidas fullblodsegoistiska förhållning till sitt utomäktenskapliga förhållande(n), hans skenheliga förnekanden av vem han är. Til syvende og sidst handlar ju Werfels roman om ärlighet: om vem du är i dina egna ögon, framför allt.

Leonidas är så tanklös att han knappt kan beskyllas för något alls, han är mer naiv än ond, även om det är osmakligt nog att han upprepade gånger berömmer sin framgång i livet med förvärvandet av en självmördares frack. Han illustrerar en åskådning som är fruktansvärt typisk hos den gynnade individen, att allt som sker är en illustration av världens övergripande rättvisa. Det här tänkesättet: ”Eftersom mitt liv är bra är det ett bevis på att världen är ett bra ställe.” Den gynnades brist på perspektiv. Men Werfels lätta behandling av ämnet döljer inte hans politiska subversivitet – hans ljus är av ett svärtat slag. Det finns en oro som lägger sig över texten, som en påminnelse om var ens lojalitet ligger – eller borde ligga.

Så blir Werfels roman en sedelärande och klarsynt historia om klassresans konsekvenser. Vad Leonidas tvingas bära på är skammen – skammen över att inte riktigt passa in i den rika värld han träder in i genom sitt äktenskap med sin rika hustru (en kvinna som Werfel tecknar med ömsom sympati och ömsom hat). Falskheten hos Leonidas är skrämmande, och leder också fram till den här romanens mest bestående intryck, att den inleds som förtjusande fiktion som blir rå realism.

När du läser äldre böcker bör du fråga dig om det är patina eller rost som har färgat texten. I det här fallet är det synnerligen enkelt att emfatiskt svara patina. Ola Wallins översättning är så vitt jag kan bedöma fläckfri: åtminstone flyter svenskan fritt och ledigt och elegant. En språklig tonträff, som låter både gammal (erfaren) och ung (spänstig). Den låter så självklar att man önskar att alla svenska läsare som gillar Hjalmar Söderberg ska hitta fram till den här boken, för det här är helt i hans anda, både språkligt och tematiskt. Och framför allt i den ironiska inställningen, kanske det som mer än något annat får Werfels bagatell att lyfta och bli storslagen litteratur. Tänk bara på Söderbergs mästerliga novell ”Pälsen”, och hur klädesplagget ger honom både lycka och olycka. Hos Werfel är det fracken som ger honom detsamma.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar