att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 sep. 2016

Som hundarna i Lafayette Park, Anneli Jordahl, Norstedts


Det är den slumrande potentialen hos kvinnan som blivit ämnet för Anneli Jordahls senare romaner. I den förra, Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona, fick vi stifta bekantskap med en huvudperson som lät den coola artisten Julie London skapa kontur till drömmarna om ett bättre liv. Drömmar som inte förmådde ta henne bortom frustrationen i ett olyckligt äktenskap och en småstad – Östersund – som vägrade bekräfta hennes existens eller ta henne på det allvar hon förtjänade.

I den nya romanen Som hundarna i Lafayette Park är Jeanette andligt besläktad med Mona. Fast här är hon i det så kallade livets slutskede, där maken dött fem år tidigare i en arbetsplatsolycka. Nu samlar hon på tidningsnotiser om just sådana olyckor, och klistrar in dem i en ”dödsbok”. Liksom Mona har hon en dålig relation med sin dotter, som skänkt henne en hund. Jeanette väljer att kalla den Boris, efter maken.


Man skulle kunna kalla Jeanettes tillvaro för patetisk. Mer än en gång under bokens inledning stör jag mig på hennes småaktiga syn på tillvaron, och inser först i efterhand att det är en del av karakteriseringen: Jordahl har verkligen ansträngt sig för att ge sin huvudperson ett autentiskt tilltal, och vi möter en romanfigur i full belysning.  

Det är i sig skickligt gjort, och lika förtjust är jag i Jordahls tuffa språkbruk, som sannerligen skär sig mot den gängse samtidsprosan, uppfylld av sin egen duktighet som den är. Jordahls kärva stil är ett välkommet inslag här, och bidrar starkt till närvarokänslan när man följer Jeanette så närgånget. Att ta del av Jeanettes tankar filtrerade genom Jordahls bitskhet är en fröjd.  

En avgörande vändpunkt inträffar redan efter knappt halva boken. Efter att ha sett en dokumentär om Angela Davis blir Jeanette intresserad av rättskämpen, och hamnar på en feministisk konferens i San Francisco. Tyvärr trasslar romanen in sig i en fars, med lättköpta poänger kring hur besvärligt det blir för en äldre kvinna med begränsade kunskaper i engelska att delta i samtal med de amerikanska akademikerna.   

Givetvis hör det här till Jordahls syfte med den här romanen, att skildra kollisionen mellan olika samhällsklasser – en tematik som även finns i den frostiga relationen mellan Jeanette och dotterns pojkvän, en smått odräglig universitetsstudent. Jag hade önskat mindre övertydlighet här, och färre förnumstiga utläggningar om politisk historia, där läsaren underskattas.

För det politiska syftet har sin givna plats i den här romanen ändå. Jeanettes notiser bildar en sorgkantad ram till berättelsen, där de bortglömda grovarbetarnas farliga liv får sin historia nedtecknad. Det är tydligt nog hur Jordahl låter Jeanettes uppassande slit ge henne förutsättningar till djupgående inlevelse med arbetarnas olyckliga öden, något som förstärks i hennes möte med rasismen. Som berättelse om identifikation och vilja till förståelse fungerar romanen ypperligt.

Det är också värdefullt med ett berättande som visar att det aldrig är för sent att lyfta blicken. Vi kan le i mjugg åt Jeanettes försenade uppvaknande, men bättre sent än aldrig. Genom att intressera sig för något som är större än den egna tillvaron sätts mekanismer i gång, och även om Jordahls slutsats må uppfattas som ett utslag av pessimism är det fortfarande att föredra framför den stagnation som är alternativet när vi navigerar oss genom olika skeenden i livet.

(Också publicerad i Sydsvenskan 19/9 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar