att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

12 sep. 2016

Shakespeare 4: Caliban


Prospero: … detta stycke mörker …

Det är kutym att dela in Shakespeares pjäser i fyra olika genrer. Utöver de traditionella tragedierna och komedierna och krönikespelen uppfinner han med sina sista pjäser en ny genre, sagospelen. Fast det är först mot slutet av 1800-talet som litteraturprofessorn Edward Dowden ger de här pjäserna en beteckning.

En av de sista pjäserna är Stormen, som liksom komedin Trettondagsafton inleds med ett skeppsbrott. Skillnaden är att den här gången är det iscensatt av öns härskare, trollkarlen Prospero, för att straffa hans bror som övertagit platsen som hertig av Milano. Till sin hjälp har han luftanden Ariel. På ön finns även dottern Miranda. Samt urinvånaren Caliban.
 
Ur Peter Greenaways film Prospero's Books (1991)
Vad är Caliban, utöver att namnet är ett tydligt anagram på ”kannibal”? Han kallas vanskapt och ociviliserad, och lever i en grotta, som straff efter att ha närapå ha förgripit sig på Prosperos femtonåriga dotter.

Hans mamma är häxan Sycorax, och faderskapet lämnas öppet, även om Prospero hintar om en viss ”hin håle”. Det kan påminnas att det är Prospero som ger sig själv privilegiet att definiera Caliban som ett monster: ”Han är lika grovt / oformlig i sitt sätt och skick som i / sin kropp.”

I sin bok Monstret i mig definierar Johan Tralau detta avvikande väsen som en blandform av människa och djur. Det djuriska hos Caliban består mer av en avsaknad av etikett, den slags underklassiga kille som nutida engelska kallar ”yob” eller ”chav”.

Caliban inleder en mordkomplott mot Prospero, och försöker ta hjälp av den oduglige drinkaren Trinculo. De blir förstås ett lätt byte för Prospero, som kvickt avväpnar dem. Liksom han en gång tillskansade sig herraväldet över ön på Calibans bekostnad, och där fördjupas pjäsens tematik, och gör den till ett av Shakespeares mest aktuella verk.

För Caliban tillhör öns urbefolkning, och Prospero beter sig likt kolonialister alltid har gjort: arrogant och egoistiskt. Han har Ariel som sin privata lakej, och utnyttjar Caliban att göra de mindre angelägna sysslorna, som kroppsarbetet. RUT-avdraget, som det heter på modern svenska.

Shakespeare visar sympati för förloraren Caliban, antyder att hans tillvaro i godan ro innan Prosperos ankomst var ett Eden. Sedan kom kolonialherren Prospero med lock och pock, gåvor (”kram och fjäsk; / och saft med bär i”), men det var bara frågan om att lura till sig marken.

Processen känns igen från senare tiders maktövertaganden. Caliban lär sig språket, och är ett vältaligt monster. Han väcker löje med sin brist på förfining, men är också en tragisk hjälte i egenskap av hur orättfärdigt han behandlas.

Under medeltiden var idén om de fyra elementen ett fundament för läkekonsten. Shakespeares rival Ben Jonson skrev komedier som bygger på de teorierna. Ariel och Caliban representerar var sitt element: luft respektive jord. Prospero kan sägas representera elden, med sina magiska trick, och det omgivande havet är förstås vattnet.

Jorden är alltså Calibans element, och han lever bokstavligen nära naturen. Han är också den som visar respekt för naturen, ett ytterligare inslag som gör honom till en aktuell gestalt. Prospero är en egenkär och lynnig härskare, medan Calibans önskemål är lägre ställda. Han söker rättvisa, vill ha självständighet. Det kan jämföras med hur amerikanska indianer fått åtminstone någon form av erkännande av amerikanska staten på senare tid, liksom hur Australiens regering 2008 bad om ursäkt till aboriginerna.

Stormen är översatt av Jan Ristarp (Atrium 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar