att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 sep. 2016

Station Rågsved, Lars Sundestrand, Bonniers


En fotobok om Ebba Grön visar god inlevelse med den svunna punkrörelsen. Texterna bidrar tyvärr inte till så mycket, men ack vilka ljuva minnen bilderna väcker. 

Att Ebba Grön fortfarande är en farlig grupp demonstrerades senast i Athena Farrokhzads Sommarprogram 2014, när hon spelade en cover på deras ”Beväpna er”. Textraden om ”hela borgerligheten”, att de ”tål lite bly i nackarna” föranledde flest anmälningar i Sommars historia (sedan 1959).


Sådan var punken. Arg och utmanande, för att inte säga provokativ. Några andra av deras låtar var ”Häng Gud” och ”Skjut en snut”. Att Joakim Thåström sjöng att han hatade ”hela kungahuset” har inte hindrat prins Daniel från att ha Thåström som sin favoritartist.

Nu ska genast sägas att jag är lite kluven till att göra punken till ett museiobjekt. Den handlade ju uteslutande om att befinna sig i nuet, att bekämpa nostalgi. 26 november i år är det 40 år sedan Sex Pistols släppte sin debutsingel, den ljuvliga ”Anarchy in the U.K.” Och nu utkommer en fotobok om de svenska punkpionjärerna Ebba Grön, Lars Sundestrands Station Rågsved.

Hjärtat säger: å, underbara tidsepok! De svartvita fotona, ofta från konserter, fångar energin, den glödgade glädjen, mycket bättre än rörliga bilder. Sundestrand bifogar utdrag från sina texter i fanzinet Funtime som han hade åren 1978-1983, exakt under de år Ebba Grön var aktiva som band. Sundestrand som skribent följer samma kurva som bandets: från valpighet till det mer solida. På sista LP:n lät Ebba Grön nästan för sofistikerat – jag minns hur de i en radiointervju fick höra att ”Die Mauer” lät som Bruce Springsteen, vilket fick Thåström att svära som en borstbindare.

Hjärnan säger: nja, så himla intressant är det inte att för femtioelfte gången läsa Thåström eller trummisen Gurra skicka sina hälsningar i en räcka vykort. Sundestrand har vittjat en kasse med material och dumpat det i läsarens knä. Jag hade nog hellre sett ett strängare redigeringsarbete. Texterna består mest av devota hyllningar. Bästa texten i boken är från Funtimes sista nummer, en lång intervju med basisten Fjodor som satt i fängelse i Södertälje för totalvägran. Den skrevs av Mats Johnson.

Dock är boken föredömligt snygg, vilket är en aning ironiskt (liksom att den utkommer på Bonniers). Punken var ju anti-etablissemang. Det är gott om knasigheter – medlemmarna var unga vettvillingar – men mitt i allt finns exempel på förbluffande normalitet. 1981 avviker Thåström och keyboardisten Stry Terrarie från en intervju för att de måste se kvällens avsnitt av Dallas. Bland allt snack om droger och systembolagsfyllor får vi veta att de vid ett annat tillfälle går iväg för att dricka jordgubbssaft.     

Boken fungerar som en god påminnelse om det sociala engagemang som fanns hos Ebba Grön, att deras texter visade förståelse för utslagna grupper i samhället. Det fanns en solidaritet i punkrörelsen som kräver en mer omfattande historia än den här boken kan delge.  

Klenoden Thåström fyller 60 nästa år. Han förtjänar en ambitiös biografi. Det går inte att överskatta vad han åstadkom när han lät debut-LP:n ”We’re only in it for the drugs” inledas med några av svensk rockmusiks starkaste rader. Om jag någon gång behöver bli påmind om vad eufori är kan jag tänka på hur jag reagerade när min två år äldre kompis P sänkte nålen mot vinylen och de här raderna högg fast i min tolvåriga själ, levererade av den trasigaste röst jag någonsin hört:

”Det finns inget att göra i den här trista förorten
Det finns ingenting här för oss
Nä ursäkta jag överdrev lite grann
Vi kan ju knarka, supa och slåss”.

Nåväl, boken påminner om hur roliga och kreativa Ebba Grön var. Fortfarande går det att lyssna på deras produktion utan att plocka fram skämskudden. Troligen kommer de att fortsätta inspirera tonåringar, så länge det finns tonåringar som behöver dricka flyktsoda, tonåringar som mår dåligt konstruktivt, tonåringar som är unga och rebelliska som fan.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/9 2016)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar