att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

31 aug. 2016

Jungfruön, Anna Winberg, Ersatz


Det är mitten av 90-talet, vi går på bio och ser storfilmen Den engelske patienten. Det är verkligen en stor storfilm, som bygger på Michael Ondaatjes roman, fast det verkar ingen i den smockfulla salongen bry sig om, för de är nog mer fokuserade på skådisarna. Jag tror det är en bra film – alltså ingen sensationell film, men välgjord på alla plan, och när rollfiguren som Ralph Fiennes spelar (den engelske patienten?) bär den döda rollfiguren som Kristin Scott Thomas spelar gråter alla omkring mig. Diskret men ändå tydligt. Jag gråter inte. Tänker bara att jag måste vara ett cyniskt monster. Sedan när vi kommer hem ser jag en notis på text-tv (det här var på mitten av 90-talet) att en liten pojke som varit försvunnen har hittats död, och då gråter jag. 

Barn som dör, det är ju helt naturvidrigt. Anna Winberg har skrivit en roman om detta, Jungfruön, och hon ger ut sina två första böcker i år, då den första kom i april och har den allitterationsklingande titeln Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan, och verkar vara en annan sorts genrebok (feel good, månne). Med Jungfruön har hon skrivit den arketypiska debuten, och jag misstänker att den är tillkommen som en sådan.


På ön Blå Jungfrun utanför Öland åker en familj med två barn. Den trettonåriga dottern Annike blir kvar på ön – hur det går till är inte helt klart, men det antyds att föräldrarna helt sonika glömmer kvar henne, och när de får färjan att återvända är hon borta. Några dagar senare återfinns en huvtröja och en walkman. Medan föräldrarna ignorerar saknaden blir brodern Martin, ett par år äldre, helt uppslukad av Annika. Varför? Medan hon levde lärde han aldrig känna henne – eller kanske just därför, att han sörjer inte det de hade utan det de hade kunnat ha.

Nu ropar hon på brodern, eller det är så han uppfattar det. Nu har åren gått, han är 37, och all tid går åt till att organisera sorgen. Den sorg han menar att föräldrarna förnekar, fast mamman sedan dess aktivt undviker kontakt med vatten, och pappan går i terapi. Vad vet sonen om deras innersta? Kanske hans anklagelse är grundlös, eller snarare: det är mer än troligt att den är grundlös, att han underskattar deras känslor, kanske att han vill ha monopol över Annikas försvinnande. Vi sörjer på olika sätt, och det han uppfattar som att de har städat bort Annika bottnar i helt andra känslor. Glömska är också ett sätt att hantera det ohanterbara – överhuvudtaget är andra människor dåligt insatta i vad föräldrar känner för sina barn.

Att något inte är som det ska med Annika, det blir vi varse tidigt, i denna korta bok (knappt hundra sidor), som lägger sekvenser efter varandra inte i kronologisk följd utan mer intill varandra, överlappande. Det ovanliga med Winbergs berättelse är hur hon låter oss följa Annikas öde inifrån: de flesta författare nöjer sig med att återge de drabbades version. Inte för att vi därmed får veta mer, utöver att ön har en dragningskraft, att det är ön som vill att speciellt kvinnor ska drunkna i dess närhet. Där samlas dessa döda flickor och unga kvinnor, som spöken. Dödens ö, helt enkelt.

Myt eller skrock, men man ska undvika att ta med sig något från Blå Jungfrun, allra helst stenar ska lämnas kvar. Det lär ge otur. Sådant kan man skratta åt – tills man upptäcker att om det är något man inte behöver mer så är det väl otur.

Winberg funderar, ger stadga åt de abstrakta känslorna, och skriver känsligt om sorgens olika sätt att manifestera sig på. Tomheten hos Martin är drabbande. Och det är lämpligt att visa hur sorgen visar sig i glimtar, men alltid närvarande, som en otänd lampa. I den mån det finns saker som lämnas ouppklarat är det väl något som speglar livet, att vi sällan ges tillträde till de absoluta sanningarna. I synnerhet inte när något avgörande sker, som här. Hon visar också hur sorgen förtär och förstör Martin.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar